måndagen den 14:e april 2014

Skuggningar av Sveriges Mästerkock: Bläckfisk med asiatisk pesto





Finalen i Sveriges Mästerkock är över sedan flera veckor, men jag har några obloggade äventyr kvar. Både gjorda och obloggade såväl som ogjorda och därför väldigt obloggade. Bland annat har jag tänkt att jag ska ge mig på flera av fiskarna, och först ut i det racet kommer bli marulk. Återkommer.

Men för några veckor sedan blev det bläckfisk! Jag minns inte vilken deltävling det var, bara att jag tyckte att det lät lite spännande med bläckfisk. Min erfarenhet av bläckfisk är främst i form av calamares (squid), och då aningen som friterade ringar eller som kryssmönstrade på sushi. De friterade ringarna har varit allt från oätliga till gudomliga. De kryssmönstrade har varit allt från gudomliga till väldigt bra bildäcksimitationer.

Men åttaarmad bläckfisk har jag nog inte ätit, i alla fall inte så att jag kommer ihåg. Så det ska bli kul att laga till! I Liberia fanns det bläckfisk i havet, men jag har inget minne av att vi ens såg någon. De vita kalkskalen såg vi dock, hajarna hade varit framme.

Innan allt drar igång googlar jag dock lite på bläckfiskrecept på internettet och på något ställe börjar de med att säga att ”bläckfisk är ju ingen fisk…” och jag hinner tänka, ”va, är det inte???” Millisekunden senare har hjärnans automatiska sprinklersystem satt igång och jag kan återigen skratta åt mig själv. Nej, självklart är det ingen fisk…

Nåväl. Jag beställer bläckfisk från mitt lokala ICA som visar sig vara fullutrustade i det sammanhanget. Passande nog heter handelsnamnet Piovra, vilket omedelbart tar mig tillbaka till sent 80-tal och tidigt 90-tal då jag följde den italienska serien klisterartat.



Ah, sweet memories! Någon gång ska jag se om serien. Väl hemma lägger jag ut bläckfisken på köksbordet och i bästa Corrado Cattanistil styckar jag upp den, arm för arm. Till slut är det bara huvudet kvar. Det klyver jag. Hursomhelst. I mästerkocksköket hade de kokat armarna i en timme, det frågade jag även i affären. Jo, en timme, minst. Så det gör jag också.



Jaha, och nu då? Vad göra med den? Jag går lite på Markiz linje, göra något med lime och nudlar. En nudelwok, och till det en asiatisk pesto. Äggnudlar, risnudlar, glasnudlar eller exklusiva japanska nudlar på bovetemjöl? Vanligtvis brukar tunna risnudlar (vermicelli) vinna den kampen hos oss, men jag är lite sugen på glasnudlar som jag inte använt så mycket. Så jag tar glasnudlar.

Den asiatiska peston har jag ännu inte riktigt fått kläm på, men jag kommer lite närmare varje gång. Vad är då asiatisk pesto? Tja, istället för basilika, olivolja, pinjenötter och parmesanost tänker jag koriander, ingefära, lime och neutral olja. Tre karaktäristiska smaker som kan bli bra, om balansen är rätt. Vi får se om det lyckas. Så nudelwok med bläckfisk och asiatisk pesto får det bli!



Och där gick starten!

Jag ägnar de första 20 minuterna åt att hacka och strimla allt. Kinakålen/salladskålen strimlas enklast med osthyveln, då får du riktigt tunna och smala strimlor. Ska du göra kimchi är det betydligt snyggare att strimla kålen längs med fibrerna, istället för att brutalt bara hugga rätt över. Så använd gärna osthyveln för att strimla kålen!





Nudlarna har jag lagt i hett vatten för att de ska mjukna. Eftersom jag inte har någon wok för det bli traktörpannan, och jag fräser upp allt eftersom. Förutom kinakål blev det purjolök och squash. Nothing fancy, det är bläckfisken, limen, nudlarna och den asiatiska peston som ska fram.

Det tar ca 10 minuter att steka upp alla grönsaker. Därefter gör jag peston. Bara ner med allt i en tillbringare, mixa med mixerstaven. Salta.





Blir faktiskt helt ok! En kruka koriander, en bit ingefära, en lime, lite rapsolja.

Sedan steker jag upp glasnudlarna. Lite osäker på om glasnudlar verkligen ska stekas, eller om de kanske mår bäst av att kokas? Risnudlar steker jag alltid. Men det blev bra, de som inte fastnade i pannan blev smarriga!



Nudeltjofräset blandas och jag smaksätter med sesamolja och soja. Slutligen fräser jag upp den kokta bläckfisken i olja. Pressar ner en vitlök för att få lite medelhavskänsla.





Det blev faktiskt rätt gott! Älskar nudelwoker och glasnudlar är det ju inget fel på. Bläckfisk var ju jättegott, det får det bli fler gånger. Fast den behövde lite lime, blev helt klart godare med lite pressad lime över. Prova gärna!

lördagen den 12:e april 2014

Råkultur med Mitokondrie-N och 2012 Dr Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling


Återigen är jag nog sist av alla men till slut har jag varit på Råkultur! Det var fantastiskt gott. Jag vågar nog påstå att det är den godaste sushin jag ätit – ever. Kanske inte riktigt fair mot andra sushis eftersom viss sushi på Råkultur är lite mer tillagad (d v s extrautrustad), se gärna hemsidan, men ack så gott. Perfekt ris – inte en tillstymmelse till att vara söt, perfekt tempererat. Perfekt fisk. Det var så gott, så gott, så gott… så hit kommer jag gå fler gånger!

Nåväl. Jag tog tempurafriterad soft-shell crab, rödbetssaltad hälleflundra, svensk bläckfisk, tartar på pilgrimsmussla och långlagrad soja, och efter en stund fyllde jag på med grillade ankhjärtan i svartpepparteriyaki. Bäst var nog pilgrimsmusslan – helt underbart god!

Allt sköljdes ner med 2012 Wachenheimer Riesling från Dr Bürklin-Wolf. Ett par månaders lagring från höstlanseringen har gjort susen, de värsta syrorna har slipats ner något. Supergott vin och ni som inte provat – köp en låda! Egentligen var jag sugen på en 2009 Furmint Sec-Királyudvar-Tokaj, men jag var lite osäker på hur pass fatlagrad den var. Det kändes lite väl dyrt att betala hundratals kronor för ett vin som efter uppkorkandet strax skulle kunnat simma bland fiskarna. Så det fick bli ett säkert kort.

Sällskapet den här gången var transmutationen och fagosomen Mitokondrie-N, som nyligen fyllt år. Våra kvällar brukar normalt sett fyllas av fotboll, ölsorter, deckare samt diskussion kring och om arméutrustning, men den här gången gled diskussionen snabbt in på preparat. Dagens omskrivning. Fett läskigt!

onsdagen den 9:e april 2014

Champagnedagen 2014 och blixtens funktion, revisited




Vad är en Champagnedag på Grand, blott en orgie i ha-begär och inköpsrekommendationer? Det här var gott – köp en låda! Det här, till sommarens solnedgångar – köp en låda! Ahhh vilken klunkvänlighet – köp en låda! MY GOD vilken explosion av smaker och komplexitet – köp en låda!

Nåväl. En vecka har passerat och sinnet har nyktrat till, likaså har tänderna så sakteliga börjat anta formen av tänder igen. En vecka på pulvermos och mixade, väldigt överkokta tyska direktinflugna vita sparrisar (om du ska leva i plågor så gör det med stil!) har gjort gott. De är tänder igen och jag kan bita på saker, typ mat. Någon viktminskning har några liter tryffelhollandaise, som fått ackompanjera den mixade sparrisen, sett till att det inte blir. Well well.

Hursomhelst. Vad ska vi säga om champagnedagen 2014? Förutom att det ger en väldigt god möjlighet till att få en bra överblick av de olika champagnehusen och se olika stilar, ger det en stor möjlighet att hitta nya favoriter. Här kommer en kort summering av vad som fastnade:




Pierre Peters Cuvée de Réserve på magnum. Över lag tycker jag att Pierre Peters gör goda viner och de vi fick på champagnedagen höll stilen fullt ut. Men Cuvée de Réserve på magnum tycker jag stack ut, en mycket trevlig magnumskumpa. Det finns ju ett antal champagner i 270-350-kronorsklassen som finns på magnum för under 600 kr. Pierre Peters ligger mycket bra till i det segmentet! Så köp en låda.




Vve Fourny & Fils. En ny bekantskap för mig, har inte testat några av deras viner tidigare. Bra prissatt och framför allt skruvade för att drickas nu. Deras Brut Nature – supergod! Kan verkligen rekommendera den, något för sorglösa solnedgångar över gärdet.




Drappier. Det här var gott! Mycket trevliga viner, fylliga, komplexa och karaktärsfulla. I racet ”bäst under 400 kr” kommer Drappier Millésime Exception Brut ligga mycket bra till.




Louis Roederer. Alltså, hur gott kan ett vin bli? Detta är nog min nya favorit! Vi drack Louis Roederer på nyårsafton, halvblint mot bland andra odlarskumpan och underbarnet Eric Rodez, och det var bara med luft och in i kaklet-mentalitet som Eric Rodez kunde avgå med segern. Det finns en underbar kritighet och fräschör i Louis Roederer som jag är chanslös mot. Nästa shoot-out får stå mellan Lenoble, Eric Rodez, Bollinger och Louis Roederer. Köp, köp, köp!




De Saint Gall. Ett större kooperativ, kanske mest kända för 850-kronorskolan Orpale. I ärlighetens namn inte så värst imponerande. Vad som dock imponerade var de enklare champagnerna, och speciellt rosén. Också något för sommaren.




Philipponnat. Till slut kom vi fram till ett av huvudmålen – 2002 Clos des Goisses! Ända sedan vipoppade 1996:an har jag varit sugen på att köpa en låda 2002:or. 2002 Clos des Goisses har en intressant kombo av härliga mognadstoner och intakt fräschör. Lååångt kvar. Drickklar nu, men vänta. Superläcker! Vi provade även 1522 och Grande Blanc, som också var helt ok.




Diebolt-Vallois. Fräschör defined! Härliga, krispiga viner, fullmatade med fräschör. Kände jag inte igen pourern? Svagt bekant! I efterhand och efter viss googling visade det sig vara ingen mindre än Markus Fredén, från förra årets upplaga av Sveriges Mästerkock! Kul! Energisk, genomtrevlig och mycket insatt kille.




Gosset. Mycket trevliga viner. Vill du ha en bra roséchampagne är nog Gosset rosé bland de bättre på marknaden.




Collet. En producent som jag provat tidigare och då gillat mycket, dagens provning bekräftade mina tidigare noteringar. Härlig fräschör, härligt drickfönster, BILLIG och hög klunkbarhet! Köp en låda och drick upp i sommar!




Bollinger. 2004 Bollinger LGA rosé. Så här ska roséchampagne smaka!

Sammanfattningsvis en trevlig dag med både nya och gamla bekantskaper. Köp mer Louis Roederer, Vve Fourny, Collet, Drappier, Gosset och Bollinger. Och Pierre Peters på magnum!





PS. SOM VI ALLA VET blir precis alla bilder sämre om du använder blixt. Detta är ett välkänt fenomen, saken har diskuterats uttömmande, det finns ganska tydliga bevis för att det är sant. Det har också föreslagits att det föreligger ett starkt korrelerande samband mellan blixtanvändning och boxvinsdrickande. ”Är det här en god box? Nu måste jag fota. Vänta, jag måste slå på blixten!” Detta samband har också bevisats vid flera, separata och icke-korrelerande incidenter.

Antiblixtförespråkarna kan delas in i olika kategorier, allt från moderna till mer militanta och slutligen de bokstavstroende. Fotograferingstips från en bokstavstroende kan vara, ”tänk på att du själv kan ändra slutartid på kameran,” eller ”håll gärna kameran stilla när du fotograferar,” eller ”SNÄLLA tänk på den stackare som sedan kommer att behöva TITTA på bilden!!!”

Nåväl. Vi behöver inte diskutera saken närmare utan blott konstatera att blixtanvändning ger en sopigare bild. Att då medvetet använda blixten får i sammanhanget anses som grovt förkastligt, eftersom du medvetet väljer att göra något sopigare än det behöver vara. Som att bli bjuden på en mjölkchokladsbit från antingen Valrhona eller Marabou och du väljer Marabou. ”Tack, jag tar den där, den tycker jag är äckligare.”

Hursomhelst. Under champagnedagen nu senast blev jag varse om att det faktiskt finns ett alternativt sätt att använda blixt på, som faktiskt kan anses fullt legitimt. Då som vapen, eller bestraffningsredskap om ni så vill. Låt mig berätta. Jag stod helt lugnt och fredligt hos Laurent-Perrier och vi pratade D & D (d v s dosage och degorgering) när jag plötsligt och utan förvarning blev brutalt bortknuffad av en ohyfsad provare som trängde sig fram som värsta flodisen!

Utan att vare sig säga hej, tack, excuse me eller något annat som normala provare säger sträckte han bara fram sitt glas och sa:

”Beeeeeelle Epoque!”

Varpå Laurent-Perrierpersonalen i trevlig ton sa att:

”Tyvärr, den har inte vi”

Flodisen trodde att han inte var tydlig nog så han upprepade, lite högre såklart:

”BELLE EPOQUE! Jag vill ha Belle Epoque!”

Varpå Laurent-Perrierpersonalen i trevlig ton sa att:

”Tyvärr, den har inte vi”

Jag såg hur de tjafsade en stund och till slut verkade budskapet gå fram. De hintade om att han möjligtvis kunde få Belle Epoque hos Perrier-Jouët, som höll till uppe på terrassen.

Fast jag vart lite småförbannad, gillar liksom inte att bli utknuffad på det där sättet och speciellt inte av en sådan typ.

Så då fick det bli blixtbestraffning. Jag backade lite från min utknuffade position, fällde upp huvudet på blixten så att den pekade rakt upp och riktade sedan kameran mot golvet. Hittade fokus. När han vände sig om brände jag av en bild. Blixten tog perfekt, precis mitt i fejan! Han blinkade upprepade gånger, såg allmänt grönaktig och vimmelkantig ut, verkade ha svårt att fokusera. Yes!!! Direktträff! Jag:

”Oj, ursäkta.”

Flodisen reagerade inte utan försvann med glasartad blick sakta bort mot ett annat bord.

OK, det var vääääldigt juvenilt men det kändes faktiskt mycket gött efteråt. Om du är på vinmässa, eller mässa för den delen, knuffas inte!!!





söndagen den 30:e mars 2014

Skuggningar av Sveriges Mästerkock: Kyckling på 90 minuter del 2, version jordärtskocksoppa




Förra helgen var jag nere i Vadstena för den årliga träffen med hemliga klubben och lyckades äta jordärtskocksoppa till förrätt både på fredagen och på lördagen. Först på utmärkta Restaurang Hörnet, sedan på Klosterhotellet. Så, alla rykten om att det är fett ute med jordärtskocksoppa är således fett diskorrekta.

Jordärtskocksoppa är, förutom att det är förbaskat gott, fortfarande fett inne. Restaurang Hörnet var för övrigt en mycket trevlig överraskning. Bra mat, vällagat och framför allt gott. Och billigt: förrätt + varmrätt + stor öl + kaffe för 320 kr.

Hursomhelst, väl hemma i Stockholm igen slår det mig att mästerkocksutmaningen kyckling på 90 minuter mycket väl kan vara en jordärtskocksoppa, med kycklingbitar i? Kanske inte den mest innovativa rätten, men det spelar kanske inte så stor roll om det är gott. Vi provar!

Förut när jag gjort jordärtskocksoppa kan jag villigt erkänna att den mestadels har liknat en vattnig puré. De båda sopporna jag fick i Vadstena var mer soppiga till sin karaktär, båda hade mycket trevligare texturer. Så det kan vara något att ta efter. Öka på mängden vätska, både i form av buljong och grädde, och se till att få till den riktigt slät.

Upplägget är att köra samma variant som senast, d v s att snabbt filea kycklingen, bryna benen och göra en snabbfond. På Restaurang Hörnet hade de rökt jordärtskockorna, det var faktiskt mycket gott. Någon rök har jag inte tillgång till, men att rosta dem kanske är något? Således, först filea kycklingen, in med benen i ugnen, skala jordärtskockorna och kör in dem i ugnen också.

Sedan tänker jag ha stekt vit sparris till, mest för att vi hade vit sparris i kylen hemma som behövdes tillagas. Hade jag stått i mästerköket hade jag väl knappast haft sparris i, men nu gör jag inte det så då får de åka med. Ska sparris kokas eller stekas? Mer och mer har jag börjat föredra den stekt. Det finns en otrevlig metallisk beska i vit sparris som verkar finnas kvar, oavsett hur länge du kokar den. Men om du steker den försvinner den. Müsko, minst sagt.

Slutligen tänker jag krydda med färsk salvia. Det kommer nog bli en ganska gräddig soppa, så då kan det vara bra med en krydda som är lite syrlig. Salvia, knappt provat tidigare, kanske kan vara något?

Hursomhelst, där gick starten!



11 minuter: kycklingen styckad, benen åker in i ugnen. Lite lång tid för att stycka kyckling, här behövs mer träning.



24 minuter: jordärtskockorna skalade, åker in i ugnen.



30 minuter: sparrisen skalad, läggs i stekpannan.



45 minuter: kycklingskrovet färdigbrynt, åker ner i kokande vatten på spisen. Under tiden har jag stekt lök ganska hårt i en stekpanna på spisen. Ner med två stjärnanis.



1 timme 11 minuter: jordärtskockorna klara i ugnen, läggs i kokande vatten på spisen.



1 timme 14 minuter: kycklingbuljongen klar.

1 timme 16 minuter: jordärtskockorna klara.

1 timme 20 minuter: jordärtskockorna mixade och klara. Jag rör ner tärnat kycklingkött, denna gång från låren.

1 timme 24 minuter: tanken var att en del av fettet från kycklingbuljongen skulle hinna flyta upp, men det gör det inte. Nåväl – det får gå ändå. Så vid 1:24 späder jag ut soppan med kycklingfond till rätt tjocklek.

1 timme 27 minuter: Strax före servering skär jag ner salvian och den stekta sparrisen i soppan.

1 timme 29 minuter: allt klart, jag häller upp.





Kommentarer och utvärdering: från C hör jag ett ”Guuuuud vad gott!!! Det här måste vi ha varje dag!!!” Och faktiskt, jag är mycket nöjd med resultatet. Det är otroligt hur mycket smak du kan få fram i en kycklingbuljong som bara kokat en halvtimme, men bryningen i ugnen gör nog sitt till. Det här med buljong är ju en historia för sig, jag kan varmt rekommendera Lisa Förare Winbladh och hennes experiment, se här, här och här. Jag antar att ugnsbryningen funkar som en form av blanchering?

Dock, efter ett par slevar slår grädden och mastigheten igenom, så som huvudrätt funkar det nog inte. Lite för mycket grädde och lite för mastigt. Som förrätt – perfekt dock!

Sammanfattningsvis, ugnsbryning av jordärtskockorna var lyckat. I Vadstena hade de i lite päron, det var fräscht. Prova gärna det.


fredagen den 28:e mars 2014

2011 Signature by Markus Aujalay och 2012 Helderberg Wijnmakerij Cabernet Sauvignon



Skuggningar av Sveriges Mästerkock innebär inte bara matskuggningar utan även dryckesskuggningar! Och eftersom Markus promotat sitt vin på Instagram är det väl inte mer än rätt att det skuggas också? 

Motståndare den här gången blev inte Per Mobergs vin, som jag var på väg att hugga, vilket säkerligen hade blivit ett intressant juryshoot-out (moahahaha!), utan 2012 Helderberg Wijnmakerij Cabernet Sauvignon. Varför just detta? Jo, det förekommer i avsnittet där de tävlande ska para ihop mat och vin. Och om du kollar noga när de tävlande är inne i skafferiet så finns det där. Jag hittade det på en lågt flygande hylla inne på mitt lokala Systembolag, så vinet finns faktiskt.

Men Per Mobergs vin föll bort på personalens diskreta inrådan. ”Det här då?” frågade jag och höll upp ett Per Mobergvin. De skruvade lite på sig och efter en stunds fundering och vägning av orden (hur mycket kan vi säga utan att begå tjänstefel?) enades de om formuleringen:

”Det är ju inte det sämsta av kändisvinerna.”

Vilket avgjorde saken relativt omgående. Så, nog med förslag! Dags att korka upp. Den här gången orkar jag inte foliera eller blinda vinerna, jag vågar lita på min objektiva förmåga. Först ut, Helderberg. Ganska maffig doft, en hel del rök, ceder, något grönt, lite mintigt. I munnen fortsatt maffigt, på gränsen till att vara klumpigt. Inte så värst bra balanserat. Tungt och lite för mycket syra, är väl min bedömning.

Därefter, Signature by Markus Aujalay! Mer mintigt, mer grönt. Helderbergvinet var 100 % cab, Signature är en blandning med cab, merlot, garnacha tintorera och petit verdot. Undrar var mintigheten kommer ifrån. Det är mer komplext, finns mer intressanta dofter att ta fasta på. I munnen är det lite slankare, lättare att dricka.

Det blir poängseger för Signature by Markus Aujalay – helt klart ett bättre vin. Det var till och med fullt drickbart.



Coming up, ett nytt pinotshootout, test av indiska kryddblandningar och inte minst den här lilla gynnaren. Som sagt, skuggas det så skuggas det. Stay tuned!




EDIT: Dag två är det mer jämt skägg mellan vinerna, som man säger på Söder. Well well. Fast fortfarande föredrar jag nog Signaturevinet.

tisdagen den 11:e mars 2014

Skuggningar av Sveriges Mästerkock: Biff Rydberg



Återigen låter jag Sveriges Mästerkock styra mina steg. Denna gång blir det Biff Rydberg, som var elimineringsrätten senast. Denna gång kör jag utan tidsaspekten, mest eftersom (1) jag är ganska säker på att jag kan fixa en Biff Rydberg på 45 minuter, (2) jag ska ha fram tre tallrikar och inte en som mästerkocksdeltagarna ska ha och då ska det skalas betydligt mer potatis, samt slutligen (3) tävlingsledningen slängde in extrauppgifter såsom tvättstugan och komplicerade tvättprogram. Lägg till det en Tim som gick all in för att axla Mannerströms roll som den enerverande utfrågaren – pappa, rita! Pappa, blå buss! Pappa, fyra! Pappa, två! Pappa, dricka! Pappa, snyta! – och jag tog det välgrundade beslutet att inte hålla koll på några tider.

Först vill jag säga att jag tycker att Biff Rydberg är bland det godaste du kan äta, och förmodligen det godaste du kan göra på oxfilé. Oxfilé kan naturligtvis göras på miljarder olika sätt, men det är något med Biff Rydberg. Kanske det primala i att allt är stekt – stekt kött, stekt potatis, stekt lök.

…vilket leder till den första insikten om Biff Rydberg – den kan aldrig vara elegant. Den kan aldrig vara puré på stensöta & körvel med mousse på vit choklad, frusen fänkålsjuice & bränd vit choklad, eller bakad rimmad skrei med kräm på rödbetor, odlad svamp infuserad med fiskfond samt svart trumpetsvamp och svart Skillebyvitlök. En Biff Rydberg är stekt oxfilé, stekt tärnad potatis och stekt lök. Punkt! Och eftersom den aldrig kan vara elegant behöver du inte hålla på att skära allt i compulsive disorderinspirerade exakt lika stora bitar. Köttet och potatisen ska vara lite slarvigt skurna, det finns faktiskt en anledning till det.



Visst, du kan variera tillbehören och finta bort dig själv med icke-tillbehöret senapsgrädde (???) eller annat konstigt, men det som avgör om din Biff Rydberg är god eller inte har att göra med hur du steker köttet, hur du steker löken och hur du steker potatisen.

Så, utan att vara alltför elak, och jag säger det här med aaaaall respekt för den som kom på rätten, men Biff Rydberg ska se ut som något en femteklassare precis hittat på, en femteklassare som verkligen tänkt ut något smarrigt. Låt oss anta en vanlig dag på hemkunskapen:

Lärare: Ok kära elever, nu ska ni komma på en lyxig rätt.
Elev: Självklart börjar vi med kött… Oxfilé såklart.
Lärare: Jaaa….
Elev: Som vi steker
Lärare: Bra
Elev: Sedan tar vi potatis…
Lärare: Ok det funkar
Elev: Som vi steker!
Lärare: Utmärkt
Elev: Sedan tar vi… lök!
Lärare: Intressant
Elev: Som vi steker!
Lärare: Ok så det är oxfile, potatis och lök?
Elev: Japp! Och allt ska stekas!

Vill vi vara liiiite mer elaka kan vi ju säga att Biff Rydberg tillkom som ett sätt för alla HR-chefer att äta vägkrogsmat på lyxkrogen, utan för den delen att vare sig lyxkrogen, HR-cheferna (eller vägkrogarna) skulle behöva skämmas.

Men vi tar det från början – hur lyckas du med Biff Rydberg? Här har jag kokat ner allt till några summeringspunkter.

Köttet: Oxfilé, det måste vara oxfilé. Annars är det pyttipanna. Tärna köttet i mindre delar, kanske tre eller fyra centimeter? Som små grytbitar, utan att de blir för små. Tänk på att köttet ska vara rumstempererat när du steker det. Vilket kött är bäst? Jag tog Highland Cattle, som jag tycker är supergott.

Potatisen: Fast potatis såklart. En variant är att inte skära potatisen i exakt lika stora kuber, utan att låta bitarna variera i storlek. Till och med ha med lite skärvor. Poängen med att ha med mindre bitar är att de kommer bli helt hårda och då kommer din stekta tärnade potatis vara lite ”krispig.” Hur du steker potatis på bästa sätt? Tärna potatisen, skölj för att få bort överflödig stärkelse, stek sedan i smör först på hög värme och sedan på låg. Ha i mer smör än du tror.

Löken: Gul lök funkar naturligtvis fint, men prova gärna med schalottenlök! Lite sötare. Samma teknik som med potatisen: Stek först på hög värme, sänk sedan. Hur bränd/brynt du vill ha löken är en smaksak. Tänk på att schalottenlök bränns lättare.

Organisation: Börja med att se till att oxfilén är rumstempererad. Annars, gör något annat ett tag. Annars börjar vi med potatisen – skala och tärna. Oroa dig inte för att det ska bli perfekta kuber, det får gärna bli lite mindre bitar och lite skärvor. Skölj den tärnade potatisen i vatten. Stek sedan på hög värme i rikligt med smör, sänk värmen efter ett tag.

Därefter, skala och strimla löken. Samma sak där, stek först på hög värme och sänk sedan.

Slutligen köttet. Här vill vi få så mycket stekyta som möjligt, så stek på hög värme hela tiden. Vänd köttbitarna var 15:e sekund.

Upplägget: Tre högar – tänk femteklassare.

Äggula? Senapsgrädde? Nja. Eller, ok, visst, om du känner för det. Biff Rydberg serveras ju utan sås, så bitarna får inte vara för torra. Det där med att låta rinna av på hushållspapper – big no no. Det ska vara lite flottigt! Tore Wretman var emot äggula sägs det, han tyckte att det blev för mycket pyttipanna då. Det kan jag förstå. Men jag gav mig ändå på det där med senapsgrädde.



För ändamålet införskaffades grädde, vanlig fransk senap och en sötstark senap, Johnny’s, som alla pratar om men som jag inte hunnit testa. Well. Den där Johnny’s – kolasås med senapssmak hade varit en bättre benämning! Jag är helt övertygad att den funkar perfekt till vaniljglass. Jag skämtar inte – den är tillräckligt söt för att kvala in på kolasåshyllan och senapstonen och det syrliga torde matcha glassen perfekt. Prova!

Och om deltävlingen i Sveriges Mästerkock? Det var tråkigt att Anders G åkte ur – jag gillade honom. Fast, såg han inte grymt olycklig ut under hela elimineringsmomentet? Och konstigt att han åkte ut på en så pass enkel rätt som Biff Rydberg. Det var nästan som att Mannerström, ”la Salsiccia Sminuzzata,” givit honom en in the fifth, your ass goes down vid såpans start. Eller? Det kanske var något annat som tryckte på att han skulle hoppa av? Det såg i alla fall fett uppgjort ut.

Och allt sköljdes ner med? Au Bon Climat Santa Barbara Pinot Noir, som jag högg inne på flaggskeppet senast. Jag är inne i en himla konstig nya världen, pinot noir, something... vet inte vad det är men det går väl över antar jag. Eller inte.


Det var mycket gott! Bra tryck i frukten och ganska fylligt. Lite osammanhängande dock, vinner nog på att lägga till sig ett år. Köpa mer? Fullt möjligt! Fler som provat: Franko och Johan P (bloggat om en annan årgång dock) samt på samma tema (annan årgång): Finare & Vinare


torsdagen den 6:e mars 2014

5 år!!!

Kära läsare, idag fyller min blogg fem år. Det tycker jag är fantastiskt! Visst, ibland går bloggandet upp och ner men på något sätt finns alltid kärleken till att skriva och blogga kvar. Så, hur firas det här nu då?






Hehe… Eller inte. Idag har jag varit hos Magnusson Fine Wine som också fyller år idag, och på plats fanns vinkonstnären Clas Håkansson från Helsingborg. Roliga tavlor och trevlig kille!

Well. Det finns bara ett sätt att fira en femårsdag och det är med glass!




Ha det gott alla!!!