Rapport kommer...

Jag har varit på Bourgognedagen. Rapport kommer. Jag har varit på provning hos Gaja. Rapport kommer. Jag har varit på sortimentsprovning av Angelo Coluccias viner feat. Ostkillen. Rapport kommer. Jag har varit på sortimentsprovning hos Handlavin.se. Rapport kommer. Jag har kommit djupt in i mitt James Ellroyprojekt. Rapport kommer. Jag har provat min favvoglassmärke Häagen-Dazs nya glass Salted, någonting. Rapport kommer. Jag har gått över 1000 matcher i Quizkampen och därefter raderat appen. Rapport kommer knappast. Jag har börjat spela Wordfeud igen. Rapport kommer kanske. Jag har... jag har inte provat något spännande vin på sistone (förutom det som står ovan). Rapport kommer… vi får se. Jag har gjort fantastisk Biff Rydberg på Highland Cattlekött. Rapport kommer (tror jag). Bloggen har FYLLT FYRA ÅR och inte har jag bloggat om det! Rapport kommer förmodligen.

Något annat som hänt? Tror inte det... Idag har jag producerat ett 20-sidigt dokument om hur du gör bokslut och nu blir det popcorn och film! 

En vanlig lördagskväll hos en mat- och vinbloggare med någon form av, compulsivesyndrom, typ...

Same Procedure as Last Year, Miss Sophie? No, Not This Time James! – Champagnehuset Jacquessons färd mot den bästa cuvéen varje år

Jag var nyligen inbjuden till en provning med Champagnehuset Jacquesson. På plats fanns Jean-Hervé Chiquet, delägare och tillika delvinmakare i Jacquesson Champagne. Plats, Brasserie Bobonne såklart! Tanken var att vi skulle få prova ett antal av Jacquessons viner, först de årgångslösa för att sedan ge oss i kast med de årgångsbetecknade. Men provningen kom att utvecklas till något annat, främst en berättelse om utveckling och passionen för att göra riktigt bra vin. Vi fick lyssna till en berättelse där ambitionen att göra det bästa vinet som druvorna ger möjlighet till, snarare än att försöka göra samma blandning år ut och år in, kom att vara en stark drivkraft som gjort om företaget i grunden.

Som alla förmodligen känner till är de flesta champagner som finns att köpa blandningar av olika årgångar. Blandningen är historiskt betingad och har sitt ursprung i att Champagne ligger ganska långt norrut och att det därför kan bli ganska stora variationer i årgångarna. För att balansera och utjämna effekterna av årgångsvariationerna började producenterna i Champagne spara vin från äldre årgångar och blanda dessa med nyare årgångar så att slutprodukten höll sig över någon form av lägstanivå, kvalitetsmässigt sätt. Det utvecklades en tanke om att vinet skulle smaka samma varje år, och det årgångslösa vinet hade sett dagens ljus.

Utöver att vara blandat är vin från champagne också varumärkt, branded, som den engelska termen lyder. Om en vinnande strategi är att blanda vinet för att utjämna årgångsvariationerna, uppstår förr eller senare frågan hur det ska blandas. Det är där alla champagnenamn kommer in i bilden – Krug, Bollinger, Veuve Clicquot, Lanson, Pol Roger. Olika personer har grundat olika champagnehus och gjort sina egna blandningar. Blandningen har gjort det möjligt att sätta sin egen stil på vinet, sin egen karaktär. Bruno Paillard, som startade Maison Paillard i 1980-talet, har lite poetiskt föreslagit att de olika blandningarna kan ses som olika tolkningar av terroiren i Champagne. Olika personer har tolkat Champagne på olika sätt och därefter kavlat ut sin egen champagne, baserat på en egen uppfattning om hur champagne ska smaka.

Men hur kul är det att göra samma saker varje gång, år ut och år in? Finns det ingen utveckling i Champagne, finns det ingen lust att göra något nytt? Och vad händer om du plötsligt inser att du vill göra något nytt? Det årgångslösa vinet i Champagne må vara en vinnande strategi, men kanske inte för den ambitiöse vinmakaren. Jean-Hervé Chiquet och hans bror Laurent på Jacquesson Champagne började känna en stor frustration med just konceptet att göra årgångslös champagne, framför allt över att inte kunna göra det bästa som skulle kunna göras.

Jean-Hervé kom till Jacquesson 1978, som vid den tidpunkten drevs av hans far. Åtta år senare började Jean-Hervés bror Laurent i firman och runt 1988 fick de två bröderna ta över ansvaret för vinframställningen i Jacquesson. Redan från start fanns en vilja och drivkraft att förändra företaget och förbättra kvaliteten. I princip tyckte de att det var slöseri med både tid och resurser att fortsätta i samma stil och göra samma blandning varje år, inte minst med tanke på att de tyckte att de hade ett utmärkt material att arbeta med – mestadels druvor från Grand Cru- och Premier Cru-lägen. Det skulle dock dröja tio år innan en liten incident fick dem att tycka att det var dags.

Våren 1998 arbetade de med 1997 års basvin, för att få till rätt mix. Men just den här blandningen som bröderna råkade få till i källaren, just den här gången och egentligen mest av en slump, en ganska chardonnaybaserad blandning, var helt lysande. Helt fantastisk och egentligen precis så som de ville ha den.

Men de insåg ganska snabbt att det inte skulle funka. Först skiljde sig vinet för mycket år jämfört med föregående år, vilket var ett problem. Sedan förstod de att det skulle vara alltför svårt att reproducera nästa år, vilket var ett ännu större problem. Till slut bestämde de sig att det inte skulle kunna gå och färdigställde vinet på ett traditionellt sätt, en blandning som var bra men inte lika bra som det kunde ha varit. Och nu hade detta inte lika bra presenterat sig som ett stort problem: om du kan göra det bästa vinet möjligt, men du får inte, varför då bry sig om vinodling och vinframställning över huvud taget?

Jean-Hervé förklarar: ”Vi började ändra vårt sätt att tänka, och vi sa till varandra, vad skulle hända i framtiden, istället för att försöka återskapa vad vi gjorde förra året, om vi helt enkelt slutar bryr oss? Om vi ​​arbetar helt från scratch, och varje år försöker göra den bästa blandningen som är möjlig? Två saker skulle hända. Ett, vinet skulle vara bättre, vilket är bra. Två, vinet skulle vara annorlunda, vilket är ett problem eftersom vi skulle behöva hitta ett nytt sätt att marknadsföra vinet.”

Lösningen på det andra problemet var att bjuda in och utbilda kunderna. Mer information, till exempel om dosering och datum för dégorgement sattes på baksidesetiketten. Jean-Hervé skämtade om just baksidestexterna, ”när du börjar förklara för dina kunder att vinet är annorlunda kommer de att fråga varför och på vilket sätt, varför du bör läsa den bakre etiketten. Där du hittar du inte den intressanta historien om den ryska prinsen, men i stället vad du faktiskt dricker ... såsom hur gammat vinet är.”

Arbetet med att göra det bästa vinet möjliga började dock mycket tidigare, i själva verket direkt efter de två bröderna övertog företaget 1988. Jacquesson har genomgått många förändringar under de senaste 25 åren och gradvis har det gått från att vara ett klassiskt champagnehus med några få vingårdar, till något som idag är mer av en odlarorganisation.

Ett av de första besluten som bröderna gjorde i fråga om kvalitet var att göra ett årgångvin av Avize Grand Cru. Före 1990 var det bara en vanlig, årgångslös Blanc de Blanc. Men både Laurent och Jean-Hervé förstod dess potential och menade att det bara fanns fördelar med att göra årgångsvin från Avize. Under de bästa årgångarna skulle detta naturligtvis resultera i en mycket bra årgångschampagne, och under sämre år skulle Jacquesson ha till sitt förfogande en stor mängd Grand Cruchardonnay som skulle kunna användas för att öka kvaliteten på de andra vinerna. Avize Grand Cru gjordes totalt sett sju gånger, 1990, 1993, 1995, 1996, 1997 och 2000.

Parallellt med att förbättra vinodlingen höll bröderna på att återupptäcka sin egen terroir. Till exempel genomförde de under 1995 och 1996 ett par experiment som syftade till att se vilken champagne de borde producera. Några år senare började de testa av dessa viner, och resultatet var överväldigande bra. Effekten blev att Dizy sattes i produktion under 2002.

Skördeuttaget har varit i särskilt fokus. Jean-Hervé förklarar att ”vi tror att i Champagne, är det största problemet när det gäller vinodling själva skördeuttaget. Av någon anledning anses det högsta tillåtna skördeuttaget vara någon sorts ekonomisk minimum.” Det finns en rörelse inom Jacquesson mot organisk tillväxt, men detta kommer inte att visas på etiketterna.

Idag har Jacquesson 28 hektar fördelat på två regioner. Först 11 hektar i Côte de Blanc. Två Grand Cru, Avize och Mareuil. Sedan 17 hektar i Grand Vallée de la Marne. En Grand Cru i Aÿ, och två Premier Cru, Dizy och Oiry. Företaget köper också druvor, men bara över åtta hektar och endast från samma byar som Jacquesson äger mark. Således är det endast druvor från Grand Cru- eller Premier Cruområden som köps in, lite enligt devisen att ”vi vet vad för slags jobb som har utförts i dessa vingårdar där vi köper eftersom de är våra grannar.” Druvorna pressas, allt görs i stora ekfat, batonnage utförs men vinet filtreras inte. Detta innebär att skillnaden mellan vinerna är i stort sett terroiren eller vinets ålder.

Och så småningom kom kvalitetsförbättringsarbetet till Jacquessons roséchampagne, som gjordes som en blandning av rött och vitt basvin. Den var verkligen inte bra. Problemet var att det röda basvinet inte var särskilt bra och när väl roséblandningen färdigställts så var den sämre än det vita vinet. Så det togs bort.

Men efter en tid återfick de båda bröderna energin och beslutade sig för att göra en skalkontaktsrosé istället. ”Några år senare beslutade vi att bara inte kunde vara så korkade att vi inte klarade av att göra en ordentlig rosé, och vi började fundera över vad problemet låg i. Vi hade ett bra läge, nedre sluttningar i Dizy. Inte kanske bland de bästa platserna i byn, men de nedre sluttningarna av Côte de Blanc är mycket bra, eftersom du har kalksten under jordlagret och vinerna är mycket mineraliga. Men i Dizy det är mest jord vilket gör att pinot norien mognar fantastiskt bra. Och om du vill göra en skalkontaktsrosé så lämpar sig mogen pinot noir bättre. Du kanske inte gillar den här, men en sak är säker i alla fall: den kommer inte dofta chardonnay!”

Medan Jean-Hervé har pratat har vi fått både förrätt och varmrätt. Vi har också fått prova sex viner från Jacquesson Champagne. Den första flighten är de två årgångslösa cuvéerna, Jacquesson Cuvée 735 och Jacquesson Cuvée 736. Båda är mycket friska och väldigt rena. Båda visar skarpa syror och en hel del mineralitet. Doften drar mot äpplen, snarare än det fylliga brödalternativet. Otroligt bra syror och en renhet som är oemotståndlig!

I den andra flighten möter vi tre årgångsviner: 2004 Jacquesson Dizy Bautray, 2004 Jacquesson Avize Champ Cain och 2004 Jacquesson, Aÿ Vauzelle Terme. Allt jag kan säga är att alla tre visar upp en enorm elegans och precision.

Slutligen rosén. Tja, inget spår av chardonnay! Klar flirt med australisk mousserande shiraz, åtminstone när det gäller färg. Men det är också där alla likheter slut, ganska tvärt.

Stort tack till Jean-Hervé Chiquet för intressant föreläsning om vintillverkning i champagne och intressant provning!

Jag har även skrivit om Jacquesson Champagne på BKWine Magazine, klicka här för att se mer!

Stag’s Leap på Pubologi

För knappt en vecka sedan fick jag möjlighet att prova vin från Stag’s Leap, en vinproducent som jag länge haft ögonen på och som jag gärna velat veta mer om. På plats finns Stag’s Leaps Europarepresentant, Sander Vriend, som inleder med att ge oss lite bakgrund till vingården.

Mycket trevligt! Stag’s Leap ingår sedan 2007 i vingruppen Ste. Michelle Wine Estates, och som de flesta känner till är Stag’s Leap ett av de legendariska vinerna från Kalifornien som var med i Parisprovningen 1976. Det var till och med som så att det var ett vin från just Stag’s Leap – 1973 Stag’s Leap Cabernet Sauvignon – som vann alltihop.

Vi samlas på Pubologi i Gamla Stan, en mycket mysigt inredd restaurang med ett enda stort långbord i mitten. En lokal för att mötas och känna gemenskap med dem du sitter nära. Vinlistan är hyfsat kort, men fortsätter längs väggarna. Husets DRC är för tillfället 2009 La Tâche. Bara en sådan sak – husets DRC!

Åter till provningen och först lite bubbel, en NV Domaine Ste. Michelle Cuvée Brut från Washington State. Mycket frisk, lite söt i doften, en hel del äpplen. Lite småbusig, skulle jag säga, men den låga syran gör att charmen vinner. Hög klunkfaktor!

Därefter 2009 Sauvignon Blanc, som jag i ärlighetens namn kanske inte blev lite imponerad av. Jag tyckte att den var lite för blyg och lite för opersonlig. Visserligen gillar jag sauvignon blancer från Kalifornien och Sydafrika, men den här var lite för opersonlig. Well well.

2010 Karia Chardonnay, däremot, något mycket intressant! Väldigt varsamt fatad, kanske inte till och med. Stor, härlig fruktig, nästan parfymerad doft! Mycket speciell, parfymerad i gewürtzklassen…  Den här kommer jag att köpa mer av!

Vi får in en liten förrätt, mycket god. Någon form av skaldjur, som jag inte kommer ihåg vad det var. Därefter de röda! Sander Vriend påpekar att Stag’s Leap är en cabernet sauvignondominerad vingård, det är cab som gäller. Först 2010 Artemis Cabernet Sauvignon. Tydlig cabernetdoft, jag känner ceder och tobak samt en hel del paprika. Men på det hela ett snyggt bygge. Stramt, inte en uns kladdighet, låg sötma. Vinet känns mycket franskt, något som jag tycker var genomgående i alla Stag’s Leaps röda viner.

Vi fortsätter med 2009 Fay Cabernet Sauvignon och 2009 S.L.V. Cabernet Sauvignon. Här gillade jag S.L.V. mest, det var tillsammans med 1997 Cask 23 dagens vin. Både Fay och S.L.V. uppvisar en hög koncentration med mycket smak och mycket tanniner. Väldigt koncentrerade viner med komplexa dofter, riktigt goda!

Hamburgare på högrev. Ät med händerna!

Avslutningsvis 2009 Cask 23 Cabernet Sauvignon mot 1997 Cask 23 Cabernet Sauvignon. 2009:an är lik de tidigare, mycket tät och full koncentration. 1997:an däremot har börjat öppna upp sig och är mycket varmare i doft och smak. Riktigt urläcker!

Sammanfattningsvis slås jag av hur franska vinerna är stilen, smaken och doften. Väldigt lite av det som jag normalt sett förknippar med kaliforniska viner, d v s en högre fruktmognad och sötare, fylligare framtoning. Stag’s Leaps viner känns strama och eleganta, samtidigt som de är mycket charmiga. En mycket lärorik och intressant provning, mycket stort tack till Stag’s Leap och Sander Vriend för att ni kom hit och visade upp era viner, tack!

Jag har även skrivit om Stag's Leap på BKWine Magazine, klicka här för att se mer!

1996 Bollinger La Grande Année och lite annat blandat smarrigt

Madre Mia Mon Creatore 1996 Bollinger La Grande Année ftw liksom! Shit vad god den var! Fullspäckad, grandios, komplex, mörker, mikroskopiska bubblor, en eftersmak som vägrar att ta slut. Allt inlindat i en hård syra som ger en orubblig ryggrad. Visst, den har ett långt liv kvar i flaskan men just nu, just ikväll levererar den totalt. Det är lördag, jag har några vänner och tillika vin- och smaknördar över för lite mat och knytis och bara för att det är dags öppnar vi med ett litet minichampagnetest som inleds med just 1996 Bollinger La Grande Année. Äsch att jag bara köpte två flaskor då det begav sig! En kvar. Men å andra sidan har jag en låda 2002:or att ta fram om sisådär sex-sju-tio år!

Därefter två stycken Bollinger NM. Den ena inköpt 2006, den andra för en vecka sedan. Lönar det sig att lagra din årgångslösa champagne? 

Visst! 2006 är mörkare, mer utvecklad, mer mognad, inte lika attackig. Mer avrundad, bättre helt enkelt! Sedan – en kavalkad av viner, ostar, bröd och italienska delikatesser (sign Gattimondo såklart!), inklusive en och annan surprise:

Som en del av er känner till, har blivit utsatta för eller kunnat misstänka vid det här laget så har jag en liten ådra för practical jokes. Hösten 2011 åkte jag Finlandsbåt till Åbo och i taxfreebutiken bland alla outtalbara whiskysorter och annat hittade jag en flaska 2009 Blue Nun Eiswein för 199 kr. Klart att jag måste köpa! Sedan har den legat i skafferiet i väntan på lämpligt tillfälle. Jag häller upp, blint såklart. Helt ok! Från köket hör jag hur vinet diskuteras för att sedan avstanna helt. Någon har sett att folien saknas längst upp och den blåa flaskan syns. ”Det är lite blått häruppe!” hör jag någon utropa, som att de plötsligt inser vad som är i glaset. Jag tänker på Agent Mike Casper som i ett West Wing-avsnitt leds genom Vita Huset till det ovala rummet för en oförberedd spontanbriefing med presidenten. Helt plötsligt inser han vart han är på väg och utbrister ”hey, this wall is curved!” Så, mina vänner, nästa gång ni ser lite blått uppe längs folien – be prepared!

För flera reflezione, klicka här!

Ett besök hos Peder på Handlavin.se

Lördag och David och jag är på blixtvisit hos Peder som driver den lilla och supertrevliga importfirman Handlavin.se, där vi ska få prova några av produkterna i sortimentet. Mycket trevligt! Lokalen är spartansk men mycket gemytlig, det märks att en hel del jobb har plöjts ner här. I ett angränsande rum sitter ett större sällskap och provar ost och vin, emellanåt vi hör glada tillrop. Verkar intressant! Vi hinner med en timme med Peder innan det är dags att vandra vidare i den stockholmska vinterhelgdagen. Först ut, lite alkoholfritt: verjus.

Som jag förstod det är detta en dryck gjord på de druvor som tas bort i sista selekteringen. En del slänger dessa, men i Österrike finns en tradition av att göra en form av dryck på dessa omogna druvor. Eftersom syrahalten är synnerligen hög och sockerhalten synnerligen låg är det kanske inte riktigt frågan om något du dricker, utan mer som en vinäger eller som bas i något svalkande. De omogna druvorna pressas och sedan pastöriseras allt. Ingen jäsning således. Vi provar först outspätt, sedan utspätt. Intressant dryck! Mycket fräsch och klar liknelse med äppelcidervinäger. Jag kan tänka mig att det är gott att ha en het dag vid Medelhavet, något törstsläckande.

Därefter lite Grüner Veltliner med svenskt påbrå, 2011 Stagård Goldberg Grüner Veltliner Reserve från Kremstal. Jag har lite för dålig koll på de österrikiska vinregionerna, Peder förklarar och jag nickar instämmande men det rör sig enbart om läpparnas bekännelse (som här, t ex). Inser att jag måste kolla mer noggrant hemma sedan! Österrike, ja, där är jag med. Kremstal, öh... typ inte.

Grüner Veltliner är ju annars en druva som ofta glöms bort. Påminner ganska mycket om en sauvignon blanc, fast inte lika exotisk och somrig. Som en riesling, fast utan den typiska rieslingdoften. Lite svårplacerad, ungefär som en albarino (fast där föredrar jag nog albarinon). 2011 Stagård Goldberg Grüner Veltliner Reserve är i alla fall en mycket trevlig bekantskap. Fräsch, pigg, sällskaplig. Komplexa toner av äpplen och citrus. Snyggt bygge!

Sedan något helt annat – Artisan Halbturn White. Wohow, vilken doft! Gula, övermogna frukter, mango, persika, jag är helt översköljd av det exotiska! Jag försöker hitta druvsammansättningen och det måste väl vara en hel del sauvignon blanc i det här? Eller? Det finns en tydlig, men mycket behaglig fatlagningston i vinet. Peder hjälper oss med blandningen, Artisan Halbturn White är en cuvée som innehåller chardonnay, pinot gris och pinot blanc. Ingen sauvignon blanc med andra ord! Gott, spännande, annorlunda, exotiskt. Kul!

Vidare lite rött, vi hugger in på 2011 Golser Blaufränkisch: 69 kronor och dagens första pizzavin. Lite för mycket järn och blod för min smak, men för 69 kronor är det helt ok. Och till en pizza säkert perfekt!

Mer rött. Vi inleder med 2011 Umathum Zweigelt. Det här var mycket mer intressant än det förra. Intressant och gott! Sedan Camerlot, ett rött vin från Serbien. Också helt ok – ett juste pizzavin! Slutligen ett gott vin från Artisan – The Artisan Limited Edition. Oh, det här var mycket gott! Merlot och Zweigelt.

Sammanfattningsvis, en mycket intressant miniprovning med nya bekantskaper! Gärna mer österrikiskt vin, speciellt vitt. Stort tack till Peder!

PS Som säkert framgått vid det här laget har jag lagt ner #blogg100 för i år. Anledningen var att det tog för mycket tid och kraft från mer prioriterade saker, och eftersom jag fullföljde projektet förra året (läs mer här och här) så beslutade jag mig för att lägga ner. Stor lycka till för er som fortfarande håller på!