söndag 19 oktober 2014

Toppklass hos Vintresserad


Vintresserad bjuder in till BYOB, denna gång med ett lite speciellt tema: rött, toppklass! Jaha, vad är då toppklass, förutom det uppenbara? Vi får instruktioner via mail: ”helt enkelt ett vin som får resten av bordet att säga ’wow!’” Hm, har jag något rött i toppklass? Njae… vitt toppklass möjligtvis, och skumpa toppklass javisst, men rött? Min källare har klara brister i det avseendet! Det får bli en vända till Systemet. Två möjliga vägar finns, antingen något kaliforniskt, där jag känner att mitt vinintresse är på väg just nu, eller något intressant från gamla värden.

Efter viss beslutsvånda blir det Vega Sicilia Valbuena 5. Den främsta anledningen till att det blev just det här vinet var att ända sedan jag var en ung och grön vinprovare har Vega Sicilia funnits där, jag minns att de gamla rävarna på Lunds munskänksstation pratade om vinet. De sa något om att det var omöjligt att gömma i en blindprovning, eftersom stilen var så unik. Sedan hände allt annat och jag glömde bort allt om Vega Sicilia, men Peters inbjudan väckte gamla begär. Det fick dock bli Valbuenan, jag snålade i sista stund då fasthet krävdes.




Men först lite skumpa! Till en härlig lax- och skaldjursförrätt häller Peter upp fyra champagner. Fyra sniffar senare känns det som att det är ett tema, de är genomgående ganska lika i stilen. Fyra blanc de blancs eller fyra blanc de noirs? Samma årgång? I alla hittar jag både äppelfräschör och faktiskt lite godistoner, typ röda firraribilar. Vi hugger in.

Vin 1, klassiska musselskal, röda bär, lite annorlunda smaker (fråga mig inte vad de är), en del röda bär. Ganska äpplig, kraftig mousse. Helt ok, jag gillar den här stilen!  Min favorit av de fyra.



Facit: 2008 Camille Savès Millésime Brut Grand Cru. Gott! Har druckit Camille Savès förut och för det mesta gillat det. En synnerligen prisvärd och trevlig champagne.

Vin 2, Inte lika stark mousse, mer godis, mer firraribilar, lite svagare syra, rundare, lite mjukare. Helt ok men inte lika god som ettan.



Facit: Pierre Peters Grand Cru L’Esprit de 2008. Mitt senaste intryck av Pierre Peters var på Champagnedagen i våras, då tyckte jag att den vanliga Pierre Peters på magnum var ett bra köp. Tycker nog fortfarande det!

Vin 3, är paradoxalt både sötare och beskare, lite ”å ena sidan så, fast och å andra sidan så...” Också en hel del äpplen och musselskal. Helt ok.



Facit: 2008 André Clouet Brut Millésimé. Intressant.

Vin 4, godisfabrik! Det här var gott! Efter de inledande godistonerna kommer en del savviepustar, intressant! Komplex doft, bra syra, röda bär, fräscht. Gillar det här vinet! Står och tvekar om jag föredrar det här eller ettan, till slut väljer jag ettan. Men det var mycket jämt.



Facit: 2008 Drappier Millésime Exception Brut. Coolt! Drappier var ett av de mer intressanta stoppen på Champagnedagen, tyckte att de hade bra och spännande viner genomgående. Återigen, det här bekräftade det, så – mer Drappier!

Vi ägnar en stund att diskutera vad det är för tema, och landar slutligen i att det måste vara samma årgång – 2008 såklart. Det här var en rolig övning! 2008 har ju lyfts fram som en synnerligen bra årgång, bättre än 2002 har det föreslagits, så det var kul att få en statusrapport på några välkända skumpor i mellanprissegmentet. Jag köper gärna mer av både Drappier och Camille Savès.

Vi får även in ett bonusvin, som öppnar med lite hav och tång. Efter det, ett mycket tillgängligt vin, rundare och faktiskt lite mer behagligare än de första fyra. Vi gissar på att de är äldre, vilket det även är.



Facit: 2005 Agrapart & Fils Venus Nature Blanc de Blancs Brut Millesime. Zero dosage. Det var mycket gott!

Under tiden får vi en förrätt till, en bit perfekt stekt anklever på en skiva blodpudding från Fäviken med lite lingon. Hur god som helst! Jag som älskar blodpudding gick verkligen igång på det här, och kombon anklever och blodpudding var helt makalös.




Så, dags för de röda. Slumpen har avgjort ordningen, och mitt är först. Men innan vi ger oss in på wowvinerna får vi en bonus, med instruktion: bourgognekupor krävs! Vinet vi får in är, underbart gott. Först spretar det en del, det är för sött och syltigt, lite kärnigt också. Men sedan, packat med mörka, övermogna bär och frukter, det är komplext, med en fantastisk näsa. I munnen är det smakfullt, mycket gott! Det är ganska tydligt att vi inte är i Bourgogne, det är lite för sött för det, så då är vi antagligen i Nya Zeeland eller Kalifornien. Min gissning är, mot bättre vetande, Nya Zeeland men naturligtvis är vi i Kalifornien.



Facit: 2011 Lioco Anderson Valley Pinot Noir. Ahh vilket vin! Som bara blir bättre och bättre med luft och värme. Min bordsgranne G har både vett och förstånd att spara ett glas (och då kan ni säkert räkna ut vem som INTE hade vare sig vett eller förstånd!) och ägnar sedan resten av kvällen att plåga mig med hur vinet bara blir mer och mer underbart. Well well…

Så, dags för toppklassvinerna och mitt först. Vi möts av en kryddig, djup och komplex doft, balanserad frukt, torkade frukter, mogna bär, ganska sötfruktig, mörk choklad. Över allt cirkulerar en tydlig portvinston. Jag hittar även lite ”mormors kuddar,” men det är det ingen som har koll på. Nåväl – om du åker tillräckligt många gånger mellan Stockholm och Skåne kommer du förr eller senare att tröttna på Burger King i Mjölby och då är steget inte långt att stanna till i Gränna och nej där finns det inget godis alls. Mormors kuddar, tro mig – de finns och de är supersmarriga!

Men det som stör är vinets tanninstruktur. Det är helt enkelt för mycket tanniner. För mycket tanniner och för mycket ek. Sorry! Annars hade jag gärna köpt mer av det. Och om bordet hade lätt att hitta det? Well, ganska snabbt hamnade vi i Spanien eller Portugal eftersom det finns en ganska bra minnesregel för blindprovning som säger att ”om det inte passar in någon annan stans är det förmodligen Portugal (eller Spanien).” Men att det var Valbuenan var faktiskt lite förvånande.



Facit: Vega Sicilia Valbuena 5. Det kan hända att jag tappar förståndet (det har ju hänt förr) och köper en Vega Sicilia Unico. Vi får se!

Nästa vin är… wow! Mint, chokladmint, jympadojor??? En komplex, bedårande doft kommer ur glaset, jag hittar både gummi och en mycket trevlig ton av saltlakrits. Var är vi? Mina tankar, baserat på gummit och saltlakritsen, går till Rhône. Men ändå inte riktigt! I munnen har vi ett vin med härlig stuktur och bra syra. Supergott! Var vi är har jag dock inget hopp om att finna.



Facit: 2001 Poderi Aldo Conterno Granbussia, Barolo Riserva. Just som när jag givit upp hoppet om Barolo så kommer den här in. Smack, krasch, boom! Fantastiskt gott! Ordningen (delvis) återställd. Tydligen ligger vinet två år på fat och sedan tre år på ståltank. Mycket trevligt var det i alla fall.

Vin nummer tre öppnar också med en fantastisk doft. Rosor, eukalyptus, lite skitig. Väldigt komplex, väldigt massiv. I munnen, ett fantastiskt vin. Lite syrligt, och med lite luft blir stalligheten tydligare. Men fortfarande ett fantastiskt vin. Var vi är? Det här måste vara Barolo! Syrligheten och rosorna talar för det. Men nej, vi är hemma. Big time.




Facit: 1998 Baron Philippe de Rothschild Chateau Mouton Rothschild. Wow vilket vin och vilken ynnest att få prova! Mycket trevlig.

Vin nummer fyra öppnar med hav och tång, men efter det rullas det stora artilleriet ut. Wow, varm, generös, komplex… magiskt gott! Det här är en av mina absoluta favoriter, det är bara så gott! Var vi är? Det borde vara Frankrike och det borde vara Rhône, men norra eller södra? Mina pengar är på norra, det känns som att det borde vara liiite mer sötfruktigt om det skulle vara södra.




Facit: 1998 E. Guigal Cote Rotie La Mouline. Ett LaLaLa-vin, med andra ord! Supergott, perfekt på alla plan. Kan tänka mig att köpa fler av den här.

Det femte vinet börjar med att dofta… pizza! Wow! Sedan en mindre skog av granbär (eller granbarr?), därefter ceder och blyerts. Mycket trevligt! Det intressanta med det här vinet är att det doftar cabernet sauvignon, så det borde vara det, samtidigt som den markerar kraftigt att det rör sig om Piemonte. Går det ihop? Hur mycket cab odlas i Piemonte? Jo, det finns faktiskt en del rader, som så småningom letar sig ner till att bli…




Facit: 2003 Gaja Darmagi. Coolt! Jag var på en Gajaprovning förra våren, ledd av Gaia Gaja. Det var både intressant och mycket givande. Mer Gaja!

Slutligen vin nummer sex. Holy Macaroni det här var gott! En rik, stor, komplex doft, söta bär, söta lingon, rotfrukter i ugn. Komplext, maffigt, packat, moget. Kvällens vin, på poäng.




Facit: 2001 Masseto. Hade nu inte det här drabbats av en högst lokal prisinflation hade jag köpt på mig ett par lådor, men det är knappast ekonomiskt försvarbart. Supergott vin, en ynnest att fått prova.

I och med det vinet är den officiella flighten över, men vi får ostar, portvin, dessert och dessertvin. Peter korkar upp en 1991 Vintage Port från Dow’s, supertrevlig. Riktigt god!







Vi avslutar sedan kvällen med ett sött race, där jag har med mig en flaska som jag skruvade av korken och karaffierade två dagar innan.

Sött vin nummer ett är simmigt, mycket sött, fullkomligen tokpackat med torkade aprikoser, apelsiner, lite övrig citrus, en splash saffran. Allt inlindat i en ganska hård syra. Synnerligen komplext!




Facit: 2007 C. H. Berres Ürziger Würzgarten Riesling Trockenbeerenauslese. Av någon obegriplig anledning har jag nio flaskor av det här vinet, från tre årgångar: tre 2005:or, tre 2007:or och tre 2010:or. De senaste flaskorna köpte jag efter vi kom hem från Kina, mest med tanke på att Schorvis-Korvis är född 2010. I samma veva lade jag till en 2007:a i beställningen, mest för att jag var spricknyfiken på hur de var. Och nu vet jag. Galet goda!

Det andra vinet är långt ifrån lika sött. Kanske lite behagligare att dricka. Lite elakt skulle du kunna säga att om TBA:ns reglage var alla på max så var det här mer kalibrerat. Sött, massor av saffran, syrligt, högst behagligt. Svingott det också!




Facit: 2008 Chateau de Fargues, Sauternes. Kul!


Jag kan inte annat än känna en stor tacksamhet till Peter för inbjudan, samtidigt som jag känner en stor tacksamhet att jag, på ett litet hörn, är med i en sådan här underbar community bestående av så härliga, generösa, ödmjuka och fantastiska människor. Stort alla, tack för att ni tog med sådana fantastiska viner och speciellt tack Peter! 

lördag 18 oktober 2014

Jakten på ett schysst vardagstjut fortsätter – 2013 Gérard Bertrand Naturae Syrah




Jag försöker med alla medel hitta ett schysst vardagsscream, vilket inte är det lättaste. Men som tur är kommer det emellanåt lite schysst styrning från min nordliga pusher – drick det här! Naaajj drick inte det där! Den senaste styrningen handlade om 2013 Gérard Bertrand Naturae Syrah, som enligt rekommendationen lämpligast beställs i 12-pack.




Nåväl. Något 12-pack blev det inte, men däremot ett litet behändigt trepack. Jag poppar.





Ah, vilken doft! Mörka bär och en tydlig köttighet. Nice! I munnen ett slankt och piggt vin, med en tydlig rännil av lingonsyrlighet. Gott! Ingen sydrhônsk värme, ingen syltighet, utan ett medelfylligt vin med bra frukt och härlig syrlighet (can’t believe I’m writing that). Klar rekommendation! Beställes lämpligen i 12-pack. 



torsdag 9 oktober 2014

Inspiration från Vin i Västerås-mässan: 2012 Brancaia Tre




Jag fortsätter med mitt lilla miniprojekt att återbesöka några av de viner som jag tyckte stod ut på Vin i Västerås-mässan. Först ut i det racet var 2012 Cartlidge & Browne, och här tyckte jag att efterprovningen bekräftade mina initiala uppfattningar om vinet: mycket gott och mycket prisvärt! Vinet höll ihop fint dag ett och dag två, där dag två bjöd på en tydligare kaffeton. Dag tre hade det fallit ihop, men vad gör det?

Nästa vin i den här serien är Toskanaren 2012 Brancaia Tre, som också imponerade stort på mässan med sin härliga frukt och klara klunkbarhet. Namnet Tre kommer av att vinet är gjort på tre druvor, 80 procent sangviovese och resten merlot och cabernet sauvignon. Jag poppar!

Underbar doft! Ett vin packat med härlig värme och övermogna frukter. Köksbär, björnbär, plommon, allt övermoget. Någonstans i bakgrunden lite kirsch, och ett litet kafferosteri gör sig påmind. Finns det inte lite målarfärg också? Tja, kanske det!

I munnen är vinet förvånansvärt osyrligt. Det finns en ryggrad, vinet är på inget sätt jolmigt eller platt, men syran är ganska låg. Det var förvånande! Men inget som stör, ganska skönt faktiskt. Dag två kommer det mer syra, men fortfarande i väldigt behagliga mängder. Stukturen är tät och fyllig.

Det här var verkligen supergott! Härligt med fylligheten och doften, mer sådant. Vinarskallen har provat, liksom Livets Goda. Klar rekommendation! 

onsdag 8 oktober 2014

Blomgate




Edward Blom Riesling Trocken – diskvatten enligt vissa, helt ok (för att vara kändisvin) enligt andra. Vad gäller? Efter Gödsvinets dubbla monumentala sågning – och Gudarna ska veta att jag litar på dem! – verkade det inte finnas någon som helst anledning till att beställa vinet. Ni som känner mig vet att jag definitivt inte är någon som hånar eller klankar ner på andra (såvida inte de förtjänar det!). Så varför beställde jag vinet? Kan faktiskt inte riktigt svara på det, men jag antar att det var nyfikenhet. Så sopigt kan väl ändå inte ett vin vara? Ok att Edward Blom är en högst excentrisk person, dock något fejkad, som både borde skaffa sig en PT av det mer blåslampeinspirerade stuket OCH en mer kvalificerad barberare, men omfångsrikedomen av de smått bibliska proportionerna borde väl ändå peka på viss smak? Eller? Jag poppar!

En första sniff och blindad av Gödsvinet börjar jag leta direkt. Var är anonymiteten? Var är det sura billiga vinet? Var är substralen? Var är kemikalieinspektionens senaste illegala fynd?

Till slut måste jag inse: hittar inget av dessa! Istället hittar jag en snygg ton av röda firraribilar, som för mig till Nahe. Pustar av typiska sauvignon blanctoner kommer stötvis ur glaset, som om vinet har svårt att bestämma sig vilken druva det egentligen är. Men slutligen vädras de ut och jag står kvar med en ganska typisk Naheriesling. Vilket det inte är, tror vi är i Rheinhessen faktiskt.

Men visst – det finns en ganska pigg syra i vinet. Är den för störande? Njae, så långt skulle jag inte gå. Korka upp Battenfeld Spaniers instegsvin så talar vi syra! Eller en Von Winning i fyrahundrakronorsklassen, där finns det syra!

Så, var landar vi? Ett piggt och småbusigt vin med något kemiskt, godisaktigt över sig, och inte utan avsaknad av viss komplexitet. Men för 89 kr helt ok. Så diskvattenjämförelsen är jag inte med på!

fredag 3 oktober 2014

Inspiration från Vin i Västerås-mässan: 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir


Det fanns en del viner på Vin i Västerås-mässan som stack ut, som jag längtat efter att få prova igen under mer kontrollerade former (d v s inte har armarna fulla med glas och kameratillbehör och inte ha en bror som bara väntar på bästa tillfälle att stjäla kavajen av en...). Först ut av dessa viner är 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir från Kaliforniens North Coast, d v s San Francisco och upp till delstatsgränsen. På mässan var det helt underbart – friskt, fylligt, packat med kalifornisk värme, och inte det minsta syltigt. Lägg sedan till att vinet kostar blott 119 kronor och du börjar febrilt leta efter fyndstämpeln!

Nåväl, Tim och jag har mysfredag med blodpudding och bläckfiskringar och efter sonens läggning tar det seriösa analyserandet vid. 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir (119 kr) är…





…fortfarande kalasgott! Det inleder med ganska mogna toner av varm frukt och kaffe, sedan lite köttiga dofter. En hel del bär, jordgubbar typ. Ett slankt vin, härlig pinotfrukt och alla tanniner och syror på rätt sida sträcket. Förvånansvärt fylligt, härlig kalifornisk värme utan att bli syltigt. Långt ifrån snipiga, syrliga och tunna pinot noirer. Det här var kanongott! Kanske inte världens mest komplexa vin men härligt klunkvänligt. Ett vin att sitta och slösörpla. Klar rekommendation!

tisdag 30 september 2014

Jakten på ett schysst vardagstjut fortsätter – varuprovsshootout med australisk (australiensisk?) shiraz!


Återigen får jag ett varuprov. Nej vänta, jag får två varuprover! Först en KRAV-märkt cava, prissänkt dessutom. Sedan en shiraz från Australien – heter det en australiensisk shiraz, eller säger man en australisk shiraz? Ingen aning! Försökte googla på det men blev inte klokare. Återigen, förklara varför koppartråd är gjord av koppar medan pianotråd (eller babyolja för den delen) ain’t gjord av vare sig bäbisar eller pianon!

Hursomhelst. Även om det är trevligt, så är det kanske inte vare sig möjligt eller försvarbart att dricka dyra och exklusiva viner jämt och ständigt. Emellanåt behövs ett schysst vardagstjut. Kanske kan dagens utmanare, 2013 Hardy’s Nottage Hill Shiraz, göra något åt saken? Vi testar! I vanlig ordning ställer Polarforsknings-H upp som medkonspiratör, efter det beprövade konceptet ”vin mot mat.”



Men först lite varuprovscava. 2011 La Vida al Camp (109 kr) inleder mycket trevligt med ganska tydlig doft av persika och andra söta, exotismiska drag. Gula, övermogna frukter typ! Det märks att det här något från ett varmt klimat. I munnen är det dock lite för platt, eller rättare sagt – lite för opersonligt. Jag saknar bettet, jag vill ha mer fräschör, mer mineral, mer kalk… även om jag undviker alltför hårt syradrivna viner så är det här lite för mesigt. Sorry. Absolut inget fel på vinet, men lite för opersonligt och lite för låg syra. Men jätteroligt att den är ekologisk och KRAV-märkt.

Istället hugger vi in på de röda, som poppas till ett par blodiga biffar med harrisar och underbara vitlöksfrästa champinjoner. Vin nummer ett inleder med lite köttiga toner, lite fruktigt. I munnen ett ganska hårt syradrivet vin. Inte särskilt komplext men inte heller något mesvin. Nja, inte riktigt min kopp av te. Lite för syrligt och på det stora hela ganska intetsägande.



Facit: Hardy’s Nottage Hill Shiraz (79 kr). Ajdå! Där kom varuprovet. Ok, då vet jag. Återigen, sorry! Men det var inget jag gick igång på. Visst, för 79 kr är det väl vad du betalar för, men det kändes som att de andra två var betydligt bättre.

Vin nummer två är mer av allt! Mer bett, mer kontrollerat, mer elegant. Detta är helt klart ett bättre vin. Under kvällen diskuterar vi fram och tillbaka vilket av tvåan och trean vi föredrar, och efter en segsliten diskussion landar både jag och Polarforskar’n i att detta är kvällens segrare. Inte på knock, men på poäng.



Facit: Bin 555 Shiraz Wyndham Estate (99 kr). Stramt, elegant, inget som flaxar iväg. Kontrollerade smaker, allt hålls på plats. Gott!

Vin nummer tre känns lite som ettan och tvåan tillsammans! Det är fylligt, packat med mer smaker och dofter, mer eukalyptiskt, mer parfymerat, mer komplext. Fast det spretar lite, det känns som att det är en doft/smak för mycket. Lite too much-känsla. Absolut inget dåligt vin, tvärtom – högst klunkvänligt.



Facit: 2012 Wakefield Eighty Acres Shiraz Viognier (89 kr). Supergott! Som sagt, spretar lite men vad gör det? Underbar eukalyptusdoft!


Sammanfattningsvis: Den KRAV-märkta cavan var väl helt ok, men jag hade nog lagt på tjugo kronor till och beställ Anne Marie istället. När det gäller de röda var väl Hardy’s Nottage Hill inget som vi gick igång på, däremot var både Wyndham Estate och Wakefield mycket mer intressanta. Om du vill ha ett schysst rödtjut för under hundringen, prova gärna dessa! 

söndag 28 september 2014

Win-Win! Lunchprovning med Von Winning






Faktum är att tyska viner är så mycket mer än bara Mosel, Rheingau, Nahe, Rheinhesen, Ahr, Franken, Baden, Mittelrhein, Württemberg, Hessische Bergstrasse, Sachsen och det ofta bortglömda terrassinfernot Saale-Unstrut – vi har ju även Pfalz! För att råda bot på detta, samt naturligtvis visa upp en synnerligen spännande kvalitetsproducent, bjuder Intermondi in till lunch med Weingut Von Winning. Provningen leds av Andreas Hütwohl, vice VD och en av de tre vinmakarna på företaget. Mycket trevligt!



Geografiskt kan man säga att Pfalz är en sydlig förlängning på Rheinhessen, med Baden sydost och Nahe nordväst. Strax sydväst om Heidelberg, skulle du lite förenklat kunna säga. Eller strax sydost om Kaiserslautern, alla ni som har koll på amerikanska militärbaser! Pfalz är i alla fall Tysklands näst störst vinproducerande distrikt, räknat i både volym och i areal. Den totala arealen uppgår till ca tjugotre tusen hektar och bara Rheinhessen är större. Den totala produktionen i Pfalz väger in på ca 2,4 miljoner hektoliter och fördelningen mellan vitt och rött är ungefär 60/40. Odlingsarealen i Mosel ligger i jämförelse blott på ca nio tusen hektar. Men det finns gott om kvalitetsproducenter i Pfalz, och Von Winning är en av dem.

Företaget Weingut Von Winning grundades av Koblenzaren Friedrich Deinhard 1849. Vid tidpunkten var han redan i vinbranschen, han hade ärvt en vinhandelsfirma och en sektfabrik av sin far. Genom ett annat arv kom han i ägo av de här vingårdarna i Pfalz och började utveckla den egendomen. Andreas Deinhard, Friedrich Deinhards son, tog över företaget på 1870-talet och fortsatte utvecklingen mot kvalitetsviner. Vid hans död 1907 tog hans svärson, Leopold von Winning över verksamheten.

Under Leopold von Winnings regi utvecklades företaget i klar riktning mot att bli en ledande kvalitetsproducent. Han var även en av grundarna av Verband der Naturweinversteigerer, föregångaren till VDP. Tragiskt nog gick han bort redan 1917, och efter det förde vingården en lite slumrande tillvaro. Fram till 2009 såldes vinerna under varunamnet Weingut Dr. Deinhard.

Runt år 2000 köptes företaget av Achim Niederberger, som samtidigt förvärvade Bassermann-Jordan och Reichrat von Bühl och slog ihop de tre företagen. Han gjorde en del tunga investeringar i de tre vingårdarna, både i termer av teknik och kunnande. En ung och lovande vinmakare, Stephan Attmann, hyrdes in och utsågs även till VD. 2008 ändrades slutligen namnet till Weingut Von Winning.

Resultatet av nyordningarna har gett bra resultat. Tidskriften Gault & Millau utnämnde t ex Stephan Attmann till årets nykomling både 2011 och 2012. I Vinums stora tävling 2012 blev Von Winning Riesling Champion för hela Tyskland. Vinerna har fått flera andra höga utmärkelser och bland andra hyllats av The Wine Advocates David Schildknecht. Så det har gått i rätt riktning.

Totalt sett uppgår arealen för Von Winning till 50 hektar, av dessa är 10 hektar klassade som GG. Vingårdarna är planterade med 80 procent riesling och den totala produktionen ligger på ca 260 000 flaskor per år.

Men nu är det dags att prova vinerna! Framför mig har som vanligt en massa glas, men när jag kollar provningslistan ser jag att den innehåller 25 viner… Huga! Det här kommer bli en tung provning, således… Men samtidigt ska det bli mycket intressant. Jag har inte provat några av Von Winnings viner tidigare, inte heller så mycket Pfalziskt vin över huvud taget faktiskt. Några Bürklin-Wolf, förstås, men annars inte så mycket. Vi börjar dock inte som brukligt med instegsvinerna, utan någonstans mitt i.

Första flighten utgörs av viner i prisklassen 160 kr – 200 kr. Vi får in 2011, 2012 och 2013 av viner från vingårdarna Paradiesgarten, Reiterpfad och Grainhübel. Naturligtvis många likheter mellan dem, men de är ändå mycket olika. Det skiljer också en hel del mellan årgångarna, det kommer att visa sig att 2012 genomgående har högre syra och 2013 genomgående är mer fruktig. Men mer om det senare. Jag tycker att vinerna från Paradiesgarten är lite mer fruktigare, här och var dyker det upp något som skulle kunna vara godistoner, som du ofta hittar i Naheviner. Persika, en del exotisk frukt. Krusbär och svartvinbärsblad, klara sauvignon blancdofter, finns också lite här och var. Gott!

Sedan tycker jag att Reiterpfadvinerna nog drar mer åt äpple, dock har 2011 Von Winning Rupertsberger Reiterpfad har en del botrytis och exotisk frukt i doften. Vinerna från Grainhübel jäser på andra och nyare ekfat, vilket ger en tydligare fatkaraktär. Annars upplever jag vinerna från Grainhübel som att de har höga syror, de är klart äppligare, och till och med lite mer eldiga. 2012:an av Von Winning Deidesheimer Grainhübel känns lite opersonlig medan jag är riktigt förtjust i 2013 – riktigt superläcker! Så gärna mer av den.

Som jag nämnde ovan upplever jag 2012 års viner som elegantare och stramare, mer syrliga, medan 2013 års viner drar mer åt det fylliga och lite sötare hållet. 2012 har mer av rök, ek och peppar, medan 2013 har mer krusbär och godis i doften. Bäst i den här flighten blir 2013 Von Winning Deidesheimer Grainhübel 1:e lage Riesling (159 kr).

Vi går upp ett kvalitetshack. Nästa flight består av viner i rangen 250 kr – 290 kr, och består av viner från vingårdarna Kalkofen, Langenmorgen och Ungeheuer. Först ut i den här flighten är 2013 Von Winning Kalkhofen GG Riesling (289 kr). Den här var ju riktigt superläcker! Perfekt balans, härlig och tydlig rieslingdoft, inga fat, härlig krusbärs- och svartvinbärsbladfräschör. Underbar balans! Det här är ett supergott vin som bara blir bättre och bättre under lunchen. Det vinner definitivt på mer luft och lite högre temperatur. Efteråt pratar jag med flera från provningen och det verkar som att det här var de flestas favorit. Klar rekommendation!

Vinerna från Langenmorgen och Ungeheuer är också riktigt trevliga, här är det mer citrustoner snarare än äpplen. Fast, lite som en paradox tycker jag att i här flighten är det 2012:orna som är mer öppna och fylliga, och 2013 års viner mer syrliga och strama. Här känns det som ett eller två eller fler år i källaren är att rekommender.

En växel till och och det är dags för Von Winnings toppviner – nu är vi i prisklassen 400 kr – 500 kr. Vinerna i den här flighten kommer från vingårdarna Pechstein och Kirchenstück. De är oerhört eleganta, mycket strama viner. Fantastikt fräscha, nästan champagnelika! Dock tycker jag att de är ganska svårbedömda i dagsläget – syran är lite för massiv och vinerna känns lite för hårt packade. Det skulle vara mycket intressant att följa dem över ett par dagar, först då kan du få en bättre bild av hur slutprodukten kan tänkas se ut. Men, 2012 Von Winning Forster Kirchenstück GG Riesling – wow! Vilket vin! Seglar definitivt upp på inköpslistan.

Som ett litet intressant mellanspel provar vi några av Von Winnings lite mer udda fåglar, och först ut i det racet är…



…en savvie såklart! Vad är det med tyska vinmakare och denna vurm för sauvignon blanc??? Det verkar som att alla har några rader svartvinbärsbladsvin planterade, och alla verkar lika barnsligt förtjusta över dem. ”Just a toy!” tyckte Gunter Künstler om sina sauvignon blancs, trots att hans fru hade utropat ”What! Are you crazy!”

Nåväl. 2011 Von Winning Sauvignon Blanc I (215 kr) är ett fatat vin som strax efter att det bolmat färdigt med smör och popcorn så bolmar den på med charkuterier. Inga svartvinbärstoner och inga direkta sauvignon blancdrag. Nästa vin, 2011 Von Winning Sauvignon Blanc 500 (399 kr) är tokpackad med allt och till det även svagt rökig. Nice try men nej tack. Vi går vidare till nästa udda fågel som är…

…en pinot noir såklart! Kanske inte så udda, det odlas ju en hel del pinot noir i Tyskland. 2012 Von Winning Pinot Noir II (169 kr) är, till skillnad från sauvignon blancerna, faktiskt riktigt läcker. Syrlig, på ett bra sätt, balanserad, lekfull… det här var gott! Köper jag gärna mer av. Provningens sista udda fågel är en söt scheurebe. 2010 Von Winning Scheurebe är söt, aningen smörig, klart aromatisk. Ingen aceton, mycket god.

Provningen avslutas med instegsvinerna, n är vi i rangen 110 kr – 130 kr. Även här får vi 2012 och 2013 mot varandra, först två årgångar Von Winning Riesling (111 kr) och sedan 2012 och 2013 av Win Win Riesling (129 kr). Win Win, vilket gott vin! Ungt, fräscht, gott! Inget fel på Von Winning Riesling men helt chanslös mot Win Win. Klunkbarhet definierad.



Sammanfattningsvis, en mycket givande provning och en ny vinupplevelse. Generellt sett tycker jag att Von Winnings viner är eleganta och strama, fokus på hög fräschör. Lite äppliga emellanåt, och ganska syradrivna. Ofta en behaglig fatkaraktär. De borde vara ypperliga matviner. Stort tack till Andreas Hütwohl och Intermondi för den här provningen!