söndag 9 juni 2013

Kina, dag 12: shopping i Peking




Söndag och vi viker dagen åt shopping. Wangfujing i all ära men det känns lite för dyrt, lite för turistigt och lite för västerländskt. Fina saker men samtidigt saker vi kan köpa hemma. Så vad göra? Vi kollar kartan, internet, Krister i Beijings respektive ABB-fruns bloggar och tar en taxi till Panjiayuan, en redig kinesisk antikmarknad!




Stort, imponerande och massor av saker att köpa. Mest imponerande är dock utomhusmöblerna, eller snarare utomhusstatyerna. Glöm trädgårdstomten – köp ett par marmorlejon istället!

För oss blev det dock inget. Det var lite frestande att köpa på sig något litet, såsom en bok eller ett par ätpinnar eller något annat föremål. Men vi hoppade, det fanns för mycket och mycket kändes lite skräpigt och ärligt talat fastnade vi inte för något. Därför tog vi taxi till Liulichang.

Liulichang brukar beskrivas som en antikmarknad i hutongerna med lite mer konstnärligt fokus, exempelvis finare kalligrafi, tavlor, stämplar och så vidare. Taxichaffisen som inte verkade kunna någon engelska tog oss via ett par ringvägar till en gatukorsning och pekade på några hutonger och vi steg ut. Men – var går man in? Var låg marknaden? Vi såg hutongerna, så långt så rätt, och gick in på en smal gata, men hittade inget. I vilken del av Peking var vi egentligen? Morr! Vi stoppade flera personer på vägen och frågade efter Liulichang men fick bara huvudskakningar till svar.

Men någonstans var vi ju, och det kan ju ha varit där fast vi inte vågade ge oss in bland hutongerna. Vanessa, vår duktiga guide i Peking, hade varnat oss för vandringar i hutongerna på fri hand – ni kommer att villa bort er och för att komma ut måste ni köpa er frihet av försäljarna som leder er till utgången. Så för att undvika ett Hans- och Gretaöde som verkade överhängande gick vi längs gatan där taxin hade släppt av oss och det vekade ändå som att vi var någorlunda rätt eftersom det fanns gott om affärer med musikinstrument. Nu i efterhand visade det sig att vi var på musikinstrumentgatan. Well well. Fast det var ju inte det vi letade efter så vi tog snabbt en taxi till hotellet och sedan take awaylunch från vårt stamhak.



Stärkta efter lunchen funderade vi att åka till fusk- och prutningsinfernot Yashow Market, men det blev Wangfujing istället. Vi shoppade lite våtservetter på ett apotek och blev erbjudna någon form av piller till grabben. Med viss möda lyckades vi fråga om det var ginseng, men det var det visst inte. De tyckte nog att han såg smal ut!









De här ungdomarna på sista bilden trodde jag var några kinesiska kickers men när jag kollade på bilderna efteråt så var det nog fel. Snarare miljonärer. Dock gick vi in i den här tygaffären, som såg sådär härligt turistig ut. Det bidde dock inte den ekivoka morgonrocken utan en liten scarf.





Gourmet street! Lät grymt lockande…

Sedan gick vi förbi Wangfujing på gatan som ledde till den Förbjudna staden och hamnade på ett litet galleri där en slank kille i tjugoårsåldern med späd röst erbjöd sig att teckna vår sons namn på kinesiska.



Först tänkte vi inte haka på detta, men han gjorde en snabb skiss på rispapper som såg helt ok ut. Sedan frågade han var vi kom ifrån och som alla vet – svarar du på den frågan är det RÖKT. Och, blåögda, korkade, välvilliga, artiga svarade vi ”Sverige.”

Ah, Sweden! My art professor was there last year, let me see… Rattvik! Yes, Rattvik! And Geffle! Oh I know Sweden, great country!

Jag antar att det var turistigt, vi betalade säkert ett grymt överpris, han kunde säkert namnet på tre-fyra mindre städer i alla europeiska länder, i bästa fall kunde han inte stava och i sämsta fall skrev han inte vår sons namn utan något hemligt, kinesiskt budskap som ska blicka ner på oss från väggen, likt en Beatlesskiva oavsiktligt spelad baklänges och du blir indoktrinerad utan att veta om det. MEN till vårt försvar så var vi där, vi såg när han skrev tecknen och vi kom hem med vad vi tror är vår sons namn på kinesiska.







Jag antar att leendet på hans läppar säger allt.

Inga kommentarer: