tisdag 31 december 2013

Gott nytt år!


Gott nytt år, kära läsare! Det är dags att säga farväl till 2013, som i mångt och mycket har varit ett mycket bra år, om dock något omtumlande… Höjdpunkten var naturligtvis vår Kinaresa och att bli pappa – oförglömligt.

Vinmässigt har det mest varit ett mellanår, jag har köpt en del men mest för källaren. Några provningar sticker naturligtvis ut, exempelvis Jacquesson, Foppiano och Rodney Strong, Egon Müller, Künstler, Taylor’s.

Årets huvudperson får avsluta 2013 – här i allt från ”I did it myyyyyyy waaaaay” till iTim.

GOTT NYTT ÅR!!!






torsdag 26 december 2013

Den godaste Janssons Frestelse




Den godaste Janssonska Frestelsen? Godast Janssons Frestelse? Godaste Janssons Frestelsen? Janssons godaste Frestelse? Den godaste Janssonistiska Frestelsen? Gahhh!!! Ge mig styrka… eller möjligtvis en språkkurs för oss med tvivelaktigt kunnande i gastronomisk maskopi! Hursomhelst, Janssons Frestelse: görgott. Men: hur lyckas du få till den så där perfekt? Och hur är en perfekt, Janssonsk frestelseskapelse?

Well! Vi börjar med ingredienserna, och här verkar det finnas en rörande överensstämmighet gällande vad som ska i en Janssons. En snabbgoogling ger att frestelsen blott ska innehålla potatis, lök, anschovis (inkl spad), grädde, mjölk och ströbröd. Det är ingen som förespråkar något annat, typ kapris, ost (vilket man faktiskt skulle tänka sig), blomkol, palsternackor eller – heaven forbid – morötter! i Janssonsen. Det är ungefär som med en perfekt draja – består endast av gin och vermut. Och precis som med en perfekt draja där det inte är så mycket vilken gin eller vilken vermut du tar utan snarare proportionerna som är viktiga, så är det mer proportionerna mellan potatis och lök samt mellan mjölk och grädde som är det väsentliga för att lyckas med en Janssons. Men låt oss börja med att definiera vad en perfekt Janssons bör se ut! Här har jag kokat ner allt till ett par frågeställningar:

Mjölig eller fast potatis?
Helt klart mjölig. Ett viktigt inslag i den perfekta Janssons är integrationen av alla ingredienserna, inte minst mellan potatisen och såsen. Du vill ju att allt ska gucka till sig och bli lite moschit. Om du använder fast potatis blir det mest mjuka potatisstavar som simmar kring i salt, gräddig, fiskig sås. Nja – det är gucket du vill åt, och det får du endast om du använder mjölig potatis. Jag förespråkar King Edward.

Rinnig eller fast?
Här är jag lite kluven – men jag tror att jag stannar vi att den ska vara svagt, svagt rinnande. Den får inte bli för kompakt, en perfekt Jansson är inte mastig. Eller, den är inte för mastig i alla fall. Risken om du bara kör på grädde och har i lite för länge är att den bara blir som ett tjockt, fiskigt potatismos. Nja. Men den får inte vara för rinnig heller, då är du där i den fiskiga soppan igen. Svagt, svagt rinnig är bäst och det innebär att den inte enbart ska göras på grädde.

Mjölk, mjölk och grädde eller bara grädde?
Det är naturligtvis frestande att säga bara grädde, speciellt nu när LCHF gjort att grädde blivit accepterat igen. Men risken med att bara köra på grädde är att det kan bli för kompakt. Jag skulle nog säga 80/20.

Olika lager eller blandat?
Blandat – orka hålla på att lägga ett lager potatis och sedan ett lager lök. Nej, blanda allt.

Tjocka eller tunna stavar?
Tunna, alla gånger! Under inga omständigheter får potatisen vara riven, eller enbart skivad för den delen. Det ska vara stavar och de ska vara tunna. Kanske fem millimeter? Sju millimeter, max? Det ska inte vara tjocka pommesstavar i alla fall! Tunna stavar visar också på att du arbetat med rätten, att du lagt ner både tid och omsorg. Sedan behöver du inte skära dem manuellt med kniven, en schysst mandolin eller skärbräda är att rekommendera. Och potatisen ska naturligtvis vara skalad.

Ska löken stekas och till vilken nyans?
Det kan vara frestande att bara skära upp löken och lägga i den ostekt. Men det kan bli lite skarp smak, så jag rekommenderar att du steker upp den först. Jag brukar ta mandolinen och göra ringar av löken och sedan steka upp den, inte till oigenkännlighet men ganska mörk. Men det är nog mest för att jag gillar stekt lök.

Ska ansjovisspadet med?
Japp! Alltihopa. Det är bara att hälla på.

Veganjansson, då?
Görs företrädesvis på potatis, stekt lök och sojagrädde, som brukar väga in på 26 %. Men istället för ansjovisen tar jag skivade svarta oliver – funkar fint. Och salt.


Så sammanfattningsvis, något detaljerat recept behövs nog inte. Det viktigaste är mjölig potatis, massor av grädde (men inte bara), stekt lök, ansjovisspadet och snygga stavar. Lycka till!

söndag 22 december 2013

2012 Bosman Adama


Återigen får jag ett varuprov. Denna gång är utmanaren 2012 Bosman, en 80/20-blandning av shiraz och mourvèdre från Western Cape. Fair Tradecertifierade, pris 119 kr, läs mer här. Ska bli trevligt! Mina erfarenheter av shiraz/syrah är som sagt begränsade, men det börjar hända saker. Börjar få lite koll i alla fall. 

Jag messar Polarforsknings-H och frågar om han återigen vill ställa upp på att inta kontrollantrollen och jag får ett ”fett på!” eller något annat ungdomligt till svar. Kul!

Som alltid vid varuprover behövs försvarare, eller någon incumbent som PFH föreslår, och lätt julstressad springer jag in på det nyöppnade Systemet vid Torsplan i närheten av kontoret i jakt efter något. Jag hugger tag i en systemmedarbetare och kommenderar barskt, ”shiraz, 150 kr!” Systemmedarbetaren ser desperationen i mitt ansikte och går direkt in på väsentligheterna:

- Gamla världen stram och elegant eller nya världen syltig och fruktbombig?

Hm! Intressant fråga, men eftersom det är en nya världenshiraz som är kvällens utmanare så kanske de ska tävla i samma sport. Så jag säger,

- Nya världen syltig och fruktbombig!

Systemmedarbetaren går runt hörnet och pekar på Tahbilk shiraz som enligt henne ska vara mycket trevlig. Jag tackar och hugger även Penfolds Thomas Hyland Shiraz, 115 kr, på vägen ut. Så, nog med försvarare. Jag folierar och beger mig ut. Vi korkar upp till supergod kyckling och potäter.



Vin ett har en skön doft av körsbär och bär, lite rått kött dyker upp efter ett tag. Lite kaffe också. Lite kort slut, och mot slutet upplevs vinet ganska tunt dessutom. Så bra vin men konstigt och inte helt trevligt slut. Helt ok.

Vin två är dock något helt annat. Här får vi mer av allt, och doften avslöjar att det här är ett äldre vin. Mer mogna toner, mer ceder, mer sydfransk värme, mer kaffe. Inte lika kort slut. Mycket gott!

Vin tre är – nja, inte min kopp! Konstig doft, lite instängd, det drar mot hav å tång och vissa gillar det, men inte jag. Smaken är väl fullt ok men det står slätt mot de två andra, speciellt tvåan.

Vi är rörande överens om ordningen: vin två, vin ett och sist vin tre. Dags att riva av folien. Vin tre: 2012 Bosman. Jaha! Nja, som sagt, inte min kopp och inget jag vill köpa igen. Vin ett: Thomas Hyland Shiraz. Ok! Helt ok men i ärlighetens namn inget jag gick igång på direkt. Så, kvällens vinnare: Tahbilk Shiraz! Kan mycket väl tänka mig att köpa mer av det här. Ett schysst vardagstjut, moget och i ett bra drickfönster.







PS Det här skulle ju inte bli en barnblogg, men ibland kan jag inte hålla mig. Vi har naturligtvis tränat bokstäver med Tim och nu kan han faktiskt skriva sitt namn! Supercoolt, om ni frågar mig.



Vissa bokstäver funkar fint, som F till exempel:



Andra behöver viss finkalibrering, som antalet streck i E:na:



Och slutligen A:na, som faktiskt blir rätt fina. Men han brukar skriva dem upponer!



Well well. Jag antar att det går trender i allt.


söndag 15 december 2013

Sammanfattande provning med alla 2013 års viner från Caviste




Martin på Caviste bjuder in till en sammanfattande provning med alla viner som företaget sålt under 2013. Det innebär en provning av 13 lådor, 13 olika producenter och totalt sett 36 olika viner. Imponerande! Och som provare: hyfsat mastigt. Speciellt om du kommer tjugo minuter före stängning, eftersom jag försent insett att provningen krockar med kontorets julbord på Fjäderholmarna… Men men! För min del blev det således speedprovning. Men jag tror att jag hann igenom det mesta i alla fall.

Caviste lanserade sitt första vinpaket i november 2011 och har sedan starten levererat närmare 25 vinpaket. 25 lådor på två år ger en låda per månad, ett imponerande tempo. Varje lansering innehåller ett urval om sex flaskor, två eller tre olika viner. Lådan packas hos producenten och levereras direkt till köparen i Sverige. Självklart med alla skatter betalda.

Så, till ett uppdukat bord med energigivande tilltugg för att underlätta vinprovandet och instruktionen ”kom förbi och stanna i 10 minuter eller fem timmar” hugger jag in på de uppkorkade vinerna.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var mycket givande att kunna prova alla vinerna samtidigt, för att se dem i sitt sammanhang. Om inte annat gav det en bra bild av Cavistes stil – viner i ett bra drickfönster och klart fokus på fräschör. Just friskheten och fräschören tycker jag var ett genomgående tema för 2013 års viner. Ganska syradrivna viner också. Samtidigt inga mainstreamviner – mindre producenter, alla med en egen stil, inget massproducerat. Personliga viner med massor av karaktär. Mycket trevligt.

Först ut, CAV0013 och Languedoc. Tre viner från Domaine Binet-Jacques, Appellation Faugères Protégée. Jag hugger in på Grande Réserve. Mycket skön sydfransk värme, inget surt och ogint. En viss kryddighet, men klart klunkvänligt. Mycket trevligt! Det här var nog det röda jag gillade bäst, det talade till mitt tycke och smak.

Vinerna i CAV0014, Ludovic Chanson, har jag faktiskt provat förut, se här för mina reflektioner då. Jag hugger därför direkt på CAV0015, med viner från Saint Joseph och Domaine Coursodon. En första sniff och – här var det hav å rutten tång! Fast på ett bra sätt. När väl tångdoften vädrats ur, ett mycket trevligt vin med bra balans och härlig frukt.

CAV0016, Georges Descombes, var inte riktigt min kopp, goda viner men lite för mycket syra och strävhet. Lite för friska skulle man kunna uttrycka sig. Deras Brouilly var dock riktigt god. CAV0017 lite champagne, som omväxling. Pehu-Simonet. Gott! Gillade den blåa bäst. CAV0018 - Domaine du Joncier. Gillade den här! Vi är tillbaka i sydfrankrike och jag börjar inse att jag gillar de här vinerna med mycket varm frukt.







CAV0019 – det alternativa Bourgogne! Först ut en aligoté, sedan en savvie från Bourgogne??? Delar av den här lådan har jag också provat förut, se här t ex.  Gillade den här lådan mycket.

Sedan vart det sisådär med anteckningarna och tiden. CAV020 – Chinon och Domaine Grosbois var helt ok, Chinon har jag ganska begränsade erfarenheter av. Cab franc måste vara rödvinets motsvarighet till gewurztraminer, fullständigt omöjlig att dölja i en blindprovning… CAV021 – Chablis från Patrick Piuze, mycket trevlig. CAV022, Domaine Vindemio Ventoux, verkar jag inte ha noterat något på.







CAV023 – Pierre Usseglio, Chateauneuf-du-Pape och Côtes du Rhône. De var väl fullt ok, men inte riktigt min kopp. Côtes du Rhônaren var dock skön! För källaren. CAV0024 – slut! Hade varit kul att prova Savart men jag antar att de tomma buteljerna säger allt. CAV0025, Clos Puy Arnaud, är årets sista låda. Helt ok!

Sammanfattningsvis, kul och inte minst informativ idé av Martin att hålla en sammanfattande provning av årets lanseringar. Vi ser fram emot 2014! Stort tack!




PS Skönt att se att det finns andra som inte tycker som en själv! Det är med stor behållning som jag läser Cs gästspel på Finare &Vinare, ”vinbloggandets svar på A.A. Gill,” även om jag inte håller med om allt. T ex CAV0013 och i synnerhet Grande Resérven, som jag tyckte var SKITGOD.

PPS Punkaren har också provat.

måndag 9 december 2013

Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken och Commandaria St John




Återigen låter jag Frankofilen styra mina steg. Ett solskenspackat, nercabbat inlägg om Dr. Bürklin-Wolfs Wachenheimer Riesling Trocken får fingrarna att leta efter reserver i vinbudgeten (det här var innan hjulen trillade av vagnen). Jag drar korken ur vinet till våra fredagschirre och vi bänkar oss framför Alla är fotografer, som M1 och M2 letar fram på svtplay.

Holy Macaroni vilket solsken! Ganska kraftig sprits, makalös fräschör, stålvass syra, klunkvänligt till tusen. Det här var supergott! Vi lyckas spara en slatt till morgondagen och det blir lite mjukare, men inte så mycket. Klar rekommendation, om det nu finns några flaskor kvar.

Apropå klunkvänlighet så har en oväntad kandidat baxat sig fram till en tätposition: dessertvinet Commandaria St John. Så himla gott! Allt började med att jag återigen skulle laga Carl Butlers Engelsk Fruktkaka feat. Öhman och till det receptet behövs lite rött eller portvin. Efter viss tvekan inne på mitt lokala system högg jag en flaska Commandaria St John i stället för en halvflaska Churchills eller Kopke, som jag var ytterst nära att hugga. Tror att jag testat Commanderivinet tidigare, men osäker.

Hursomhelst – vi poppar. En ganska mörk doft, bränt men inte för mycket, ingen aceton. 15 procent, antar att det är där av egen kraft. I munnen är det förvånansvärt lättflytande, inte ett uns av kladdighet eller så. En ganska pigg syra håller allt på plats. Jag var rädd för att det skulle smaka Bristol Cream men istället – slankt, sött och MYCKET klunkvänligt! Jag köper mer.




lördag 7 december 2013

Bourgognekväll med Johan Björklund och The Wineagancy på Magnusson Fine Wine




Onsdag kväll och vad passar bättre än att bege sig till Magnusson Fine Wine för att prova lite högoktanig Bourgogne? Thought so! Kvällens värdpar är Johan Björklund och Ann Gurgaz på The Wineagency, som visar upp några mycket trevliga delar av sortimentet.

Johan Björklund är ambassadörkocken som blev vinhandlare och restaurangägare i Beaune. Efter en framgångsrik kockkarriär sadlade han om till vinhandel och drev under många år en importfirma i London, Cave Cru Classé. Sedan återvände han till Bourgogne och startade upp en egen negociantverksamhet samt restaurangen och hotellet L’Hôtel de Beaune – ett vattenhål för vin- och matintresserade mitt i staden.

Johans vinhandlarfirma, Domaine & Sélection, ägde tills för en tid sedan en vingård i Meursault. Han äger också en del i Châteauneuf-du-Pape som produceras av Domaine Marcoux. Skötseln av Johans delar i vingårdarna utförs dock helt och hållet av vinodlarna.

För oss som även är grymt matintresserade kan det tilläggas att Johan Björklund är en av författarna bakom kioskvältarperfektionen Såsen är Godast! från tidigt 90-tal. Den, tillsammans med Tore Wretmans Festmeny från 1980, är grundbulten i all min matlagning. Så nu vet ni det.

Kvällens andra värd, The Wineagency med VD Ann Burgaz, är för övrigt årets vinimportör enligt Allt om Vin. Stort grattis!

Hursomhelst, dags för vin. Fram tills ganska nyligen var min inställning att vit Bourgogne var i princip odrickbart. Men det var bara min personliga uppfattning, mest för att jag har mycket svårt för fatade vita viner. Jag minns att runt 2005, då mitt vinintresse började ta fart, att jag köpte en del ganska dyra vita Bourgogner. Men de var så tokäckliga att jag hällde ut de öppnade flaskorna och skänkte bort resten till andra vinnördar, bara att väckas mitt i natten av telefonsamtal från dessa vinnördar som berättade hur fantastiska dessa viner var! De var alltså så fantastiska att de krävde nattliga telefonsamtal och jag fattade inget. Nåväl.

Men i våras var jag på den stora Bourgognedagen på Grand och med ganska stor tvekan lät jag mig övertalas att prova lite vitt. Det var något helt annat.








Borta var de tunga, jolmiga, överekade vinerna, nu var stilen lättare och med en fantastisk fräschör. Så det fanns hopp! Jag pratade om detta med en annan vinbloggare på Grand och han lyfte fram att förr ”fick de gärna vara lite oxiderade också.” Tack å lov är det helt borta!

Johan Björklund inleder med att berätta litet om sina viner och vinåret 2013. I stort ett helt ok år, men inga jättekvantiteter. Det var en sen skörd, och Johan lyfter fram att det inte finns något positivt med en sen skörd. Druvorna mognar inte nämnvärt mer samtidigt som risken för röta, skadeangrepp och annat otrevligt ökar. Tidig skörd är således att föredra.

Jag inleder med vitt från Domaine Leroux, en producent jag inte vare sig provat eller hört om tidigare. 2011 Puligny-Montrachet Les Champs Gain.




Vattenklar färg. Doften är – halleluja! Shit vilken doft! Oerhörd koncentration, vita blommor, renhet, mineral. I munnen är renheten, fräschören, koncentrationen i det närmaste total. Hur gott som helst! För första gången på mycket länge dricker jag ett vitt vin som på allvar kan utmana en riesling. Detta är helt klart ett av årets bästa viner, kanske årets godaste. Elegant, smakrikt, finess, koncentration, läskande… jag kollar prislistan – 995 kr flaskan. Ok. Hm.

Därefter hugger jag in på vinerna från Domaine & Selection och inleder med 2011 Puligny-Montrachet Les Caillerets från J-M Chartron.



Också oerhört läcker, fräsch, massor av sten och mineral. Kan också tänka mig att köpa på mig mer av den här!

Vi fortsätter med Puligny-Montrachet och J-M Chartron, fast denna gång Les Pucelles. Den går mer åt yllehållet, mer smakrik. Om de tidigare var stramare och eleganta är det här mer fylligt och smakrikt. Nyansskillnader, förvisso, men ändå.




Sedan 2010 Corton-Charlemagne, Didier Sieben/Johan Björklund. Också helt ok. Persikor, en ganska pigg syra. Gott! Sist ut i det vita startfältet är 2011 Bâtard-Montrachet, också från J-M Chartron.



Superläcker! Mer smak, inte så stram, mer smak. Snygga fat. Den här var också en klar kandidat till årets godaste vin! Dock, dubbelt så dyrt som Les Champs Gain. Men ack så gott!

Därefter rött och jag inleder precis som med de vita med en Domaine Leroux: 2011 Gevrey-Chambertin Champeaux.




En doft att dö för! Mörk, dov, jord, undervegetation, bär… my God vad gott det här var! Nästa vin är minst lika gott, om inte godare: 2010 Clos Vougeot Musigny från Domaine Gros Frère & Soeur.




Jordgubbar, mer skog, perfekt balanserat… men vilka fantastiska jordgubbar! Helt underbar.




Domaine & Selections Châteauneuf-du-Pape: 2011 Domaine Marcoux. Känns verkligen som katten bland hermelinerna, vilket också märks direkt. Massor av härlig sydfransk frukt. Gott!

Det vinet avslutar också de goda vinerna. Jag provar några röda från Chris Newman, 2011 Mazis-Chambertin och 2011 Bonnes Mares. Stängt, strävt, packat. Inte min kopp. Jag provar även lite 2007 Chambertin Clos de Bèze från Laurent Ponsot och 2000 Clos de la Roche, men samma sak där – inte min kopp.







Sammanfattningsvis, de vita var helt magiska. Domaine Leroux, fantastiska viner, helt underbara. 2010 Clos Vougeot Musigny från Domaine Gros Frère & Soeur – gigantisk. Jag njuter av den lilla buffén, samt smårätterna som rullas ut – snigelravioli, risotto, vaktel, fyller på av Domaine Leroux, kollar beställningslistan och i ett oövervakat ögonblick bränner jag 2014 års totala vinbudget på några få, ynka flaskor. Ge mig styrka!